Ultraviolet (2006)

Eftersom jag nu råkar vara barnsligt förtjust i Kurt Wimmers Equilibrium har jag förstås lite svårt att förstå varför regissören och manusförfattaren skulle känna ett trängande behov att göra om samma film bara fyra år senare.

Och oavsett varför nu Wimmer kände detta behov har jag ännu svårare att förstå hur kan kunde misslyckas så kapitalt i nära nog alla de delar där han tidigare lyckades så bra. Med Ultraviolet i ryggen är nämligen den spontana reaktionen att det var länge sedan jag satt igenom en sådan genomusel produktion.

Anledningen till att jag kan klämma in Ultraviolet i detta Halloween-tema är dock att det i filmens värld spridits ett vampyrvirus som skapat så kallade hemophager. Av oklar anledning har samhället förvandlats till en teokrati liknande den i Equilbrium i sitt krig mot vampyrerna.

En av dessa blodätare är Violet Song Jat Shariff. När hon smittades förlorade hon sitt ofödda barn varför hon nu är uppfylld av hat mot mänskligheten. Anledning oklar. Hon ska hjälpa sina medvampyrer att stjäla det ultimata antivampyrvapnet men när vapnet visar sig vara ett mänskligt barn nyper det till i äggstockarna. Violet förvandlas nu till barnets enda försvarare vilket innebär att de två tvingas fly från såväl myndighetssoldater som medvampyrer.

Ja, herregud, vad ska man säga…? När man hör talas om filmer som Ultraviolet (som för övrigt har plågsamt ynka 9% på Rotten Tomatoes Tomatometer) är ju inte sällan reaktionen ”Men såååå dåliga kan den väl ändå inte vara?” I fallet med just Ultraviolet jag härmed intyga: ”Jo, det kan den visst”.

Filmen funkar inte på en jädra fläck. Varför är exempelvis förtexterna utformade som en serietidning? Någon serie-förlaga verkar inte finnas. Varför heter den Ultraviolet? Violet själv går exempelvis inte ständigt omkring i gredelina kläder eller refereras till som ”Ultraviolet”.

Nu tycks det i och för sig som om det klipptes rätt friskt i Ultraviolet och möjligen skulle man därmed kunna skylla åtminstone alla historiska konstigheter på detta faktum. En stor mängd bakgrundsfakta får man nämligen gissa sig till utifrån det man ser samtidigt som andra händelseutvecklingar förklaras med pinsam övertydlighet av någon rollfigur.

Exakt vilken roll ”vampyrerna” ska spela fattar jag ärligt talat inte alls. De tycks inte vara ute efter att dricka mänskligt blod från levande offer, däremot behöver de transfusioner. Kanske…? Riktigt varför de fruktas av mänskligheten förblir ett mysterium. Kanske för att deras blod kan börja brinna? Eller något i den stilen, slutfajten rör i alla fall brinnande svärd som eventuellt är täckta av vampyrblod…

Vampyrerna är superstarka och supersnabba, en del mer ljuskänsliga än andra och Violet har typ alla supersinnen som finns, vilket gör att hon bokstavligt talat blir ”faster than a speeding bullet”. Hon kan också ändra färg på sitt hår och sina kläder. Oklart varför.

Men det kan knappast vara klippningens fel att många skådisar i mindre roller är riktigt dåliga och att Milla Jovovich, som förstås spelar Violet, är stelare än en kravallpolisbatong. När hon levererar den här typen av prestation går det inte att komma undan att hon kan vara en extremt trist skådis.

Det kan knappast heller vara klippningens fel att dialogen styltar fram som en nyfödd fölunge (men utan att uppnå riktigt samma gullighetsfaktor). Skurken säger med dov röst ”It’s on” varpå Milla replikerar med dräpande kvickhet ”Yeah, it is”. Wow, undrar hur länge det tog Wimmer att komma på det pisksnärtsrappa utbytet?

På det hela taget blir Ultraviolets plats i det här temat aningens krystad eftersom vampyrismen i sig egentligen inte har någon som helst funktion för handlingen. Varför Wimmer körde på den här hemophag-vinkeln är för mig obegripligt när han lika gärna hade kunnat hitta på vad som helst som gjort filmens motståndsrörelse lite starkare och supersinnligare än en genomsnittlig människa. Vampyrismens närvaro väcker bara fler frågor än den besvarar.

Det ynka halva betygssteget beror uteslutande på att jag inte riktigt litar på mig själv när det kommer till jämförelsen mellan Equilibrium och Ultraviolet. Vissa element eller oklarheter återfinns i bägge filmerna men medan jag oftast gillar dem i den förra filmen gör jag det inte i den senare utan att jag riktigt kan förklara varför.

Effekter
Det känns som om nästan hela Ultraviolet utspelas mot enorma green screens – nämn vad som helst i filmen förutom skådespelarna och oddsen för att det är dataanimerat är i nivå med havsytan.

Resultatet är inte direkt fult, även om jag knappt tror mina ögon när inledningen i princip är den gamla klassikern kromklot-över-vatten (fast ”vattnet” i det här fallet är en ”stad” som mest tycks uppbyggd av en massa kuber). Nej, problemet är att resultatet blivit otroligt plastigt och konstlat, det finns ingen som helst tyngd i vare sig miljöer, fordon eller vapen.

Något direkt våld förekommer egentligen inte heller eftersom filmen är PG-13 (Equilibrium nådde å sin sida R). Alltså, det skjuts och dödas en helvetisk massa människor (mest av Milla) men det är alltid väldigt ”rena” dödsfall, vilket förstås understryker den plastiga känslan.

Coolhet
Svårt att göra en bedömning av vampyrerna som grupp här. William Fichtner som spelar Violets forskarkompis är hygglig och trivsam men knappast cool. Milla själv ska nog vara cool men blir som sagt bara ohyggligt stel.

Vampyrtyp
Mycket svårt att avgöra. Vampyrerna hatar förvisso mänskligheten som jagat dem intill utrotning men de är knappast monster heller. ”Oklart” sade Bill. ”Oklart är ordet” sade Bull.