I en studie om unga flickor och relationsvåld identifieras ett antal varningstecken på en osund relation. Vissa av dem är beteenden som siktar på att reducera partnerns självständighet och leda till hans eller hennes isolering men utan att ta till fysiskt våld. Svartsjuka och ägandebeteende är sådana tecken, alltså handlingar som kan ses som överbeskyddande eller baserade på ett behov att se partnern som sin egendom. Social begränsning, det vill säga begränsa partnerns tillgång till exempelvis ett socialt nätverk, är andra exempel.
I film och litteratur framställs inte sällan svartsjuka som ett normalt manligt beteende, grundat i äkta kärlek. Det innebär att svartsjukebeteenden kan normaliseras inom ramen för en romantisk relation. Twilight-serien uppvisar många instanser av svartsjuka, kontrollbehov och våld, majoriteten av dem utförda av de manliga protagonisterna. De här handlingarna trivialiseras, rättfärdigas, normaliseras och blir i vissa fall även romantiserade. Edward låter “systern” Alice övervaka Bella när han själv inte kan, han gör hennes bil obrukbar och han hindrar henne från att träffa Jacob. Edward kontrollerar på det här sättet både förhållandet och Bellas rörelsefrihet. Allt detta framställs emellertid i böckerna som romantiskt och grundat i äkta kärlek.
I det romantiska sagonarrativet kan partnerns våld dessutom tolkas som något kvinnan genomlider för tillfället, men som i förlängningen utgör ett förebud om lycka. Man skulle kunna säga att narrativet antyder att det enda farliga män behöver är den rätta kvinnans äkta kärlek. Endast hon kan övertala mannen att kontrollera sina våldsamma sidor.
Ungdomar löper en relativt stor risk att både uppleva och utföra våld i nära relationer. Det här är en sårbarhet som bland annat beror på en benägenhet att överdriva de genusroller kulturen förväntar sig de ska ha (killar ska vara hårda, manliga och dominerande, tjejer ska vara söta, kvinnliga och underordnade). Den kan också förklaras med att många ungdomar har höga romantiska ideal om vad relationer och kärlek ska innebära. En romantisk relation beskrivs som överskuggande alla andra relationer: ”Edward loved me. The bond forged between us was not one that could be broken by absence, distance, or time. And no matter how much more special or beautiful or brilliant or perfect than me he might be, he was as irreversibly altered as I was. As I would always belong to him, so would he always be mine.”
I Twilight-serien finns problematiska värderingar om kvinnlighet och manlighet, om våld, svartsjuka och äkta kärlek. Myten om våldet som en naturlig del av manligheten är väletablerad i vår kultur (en alfahanne tar det han vill ha, med våld om så krävs) men också myten att våldsamma män är attraktiva män.
Sagonarrativet lär oss att män är våldsamma för att de är just män, men att goda män samtidigt försöker kontrollera sin våldsamhet. Som kvinna har man i sin tur möjlighet att hjälpa aggressiva män att kontrollera sin ilska. Du kan alltså bli en väsentlig pusselbit i en mans känsloliv samtidigt som mannen gör dig fullkomlig som kvinna. Meyer är en effektiv förmedlare och förstärkare av ett romantiskt sagonarrativ där mannen är våldsam och kvinnan förstående, där svartsjuka och ägandebeteende romantiseras och där alla handlingar kan ursäktas med en hänvisning till att det ju trots allt handlar om äkta kärlek.
All svartsjuka, alla ägande- och förföljesebeteenden, alla begränsningar i sociala nätverk, allt spioneri och alla farofyllda situationer motiveras utifrån en föreställning om äkta kärlek. Unga kvinnliga läsare av Twilight-serien accepterar och anammar sannolikt inte automatiskt de normer och värderingar Meyer för fram, lika lite som unga män accepterar och anammar de normer och värderingar som man kan hitta i Grand Theft Auto V. Men Twilight-världen har onekligen haft ett stort inflytande på ungdomar (särskilt om man ser till både böckerna och de fem filmatiseringarna).
Man ska naturligtvis inte ta för givet att ungdomar är oförmögna att skilja fakta från fiktion. Bara för att något sker i en bok eller på film kan man inte förutsätta att konsumenter per automatik härmar beteendet. Man får inte glömma att orsakssamband också är en metod för människor att hitta mönster i vardagen. Att omedelbart dra likhetstecken mellan Twilight och den svullna läppen och inför ett kategoriskt orsakstänkande vid diskussioner om berättelsers inverkan, är att dra förhastade slutsatser. Däremot är det svårt att komma ifrån att Twilight-serien ingår i en samhällsberättelse som normaliserar övergrepp mot både kvinnor och män.
Åtminstone något av de tidigare nämnda varningstecknen förekommer inte sällan i unga vuxnas relationer. Det absolut vanligaste är svartsjuka och ägandebeteende. Samtidigt ses ofta svartsjuka och ägandebeteende som relativt oproblematiskt. Många ungdomar är ofta omedvetna om vilka risker de här varningstecknen kan innebära i långa loppet. En viktig uppgift är således att lära ungdomar att överdriven svartsjuka inte nödvändigtvis är ett tecken på äkta kärlek, det kan också vara ett tecken på att något är väldigt fel. Oavsett om det kommer från en Edward Cullen alternativt en Johan eller Johanna Svensson.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut
Rörliga bilder och tryckta ord 
Härlig läsning. Lurigt det där att Edwards beskyddande är motiverat av ett verkligt hot men passar i ett bredare mönster där hotet är ett abstrakt fantasifoster sprunget ur ohälsosam svartsjuka.
Vad glad jag blir att du tyckte om det! Det man blir lite nyfiken på om denna och andra mer sinistra tolkningar var något som Stephanie Meyer var medveten om när hon skrev böckerna eller om det är en total slump (påverkad av omvärlden förstås).
Jag vill gärna tro att hon hade ändrat lite om hon hade sneglat på subtexten. Och mycket av den största konsten kommer väl till utan tanke på mening. Inte för att Twilight nödvändigtvis är stor konst, men den är ju tankeväckande och provokativ.
Fast jag undrar om serien inte blir tankeväckande och provokativ just därför att Meyer verkar så totalt ovetande om vilka budskap som kan tolkas in i hennes övergripande berättelse om Äkta Kärlek.
Ja, om det fanns ett uns av självdistans skulle det nog rasa ihop.
Om det fanns ett uns av självdistans känns sannolikheten rätt stor för att det inte skulle ha blivit någon bok överhuvudtaget 🙂
Har läst dina tre inlägg. Väl formulerat! Jag har inte läst böckerna, enbart sett första filmen, som jag tyckte var nog så skrämmande i fråga om könsroller (och annat). Dina texter får mig att undra om inte Twilight-fenomenet är/var så stort just för de traditionella aspekterna av karaktärerna och berättandet som du tar upp, att det på sätt och vis är en väldigt enkel värld med endimensionella (könsstereotypa) karaktärer. Förhoppningsvis har i alla fall majoriteten av ”gillarna” av böckerna/filmerna även ett kritiskt perspektiv på det hela. Jag tror jag personligen har svårt att se genom fingrarna med berättelser i stil med ”Twilight” just för att vårt samhälle tycks bestå av mer fördummande yta än någonsin. Men som underhållning fungerar det säkert utmärkt för den som kan uppskatta det.
@BRC: Tack, trevligt att du gillade dem! Självklart ligger en hel del (all?) av lockelsen i Twilight i det faktum att böckerna presenterar en sago-enkel värld. Det man kan hoppas på är kanske också att de fungerar som underhållningseskapism och inte en mall för hur man förväntar sig att livet ska gestalta sig.
Välskrivet och en inte så lite skrämmande läsning. Jag har som sagt bara sett den första filmen och det räckte. jag kom inte speciellt djupare än att det var en ganska medioker historia. De mer analyserade dragen du tar på berättelsen är lätta att missa då de är så cementerat i värt samhälle: Farliga killar attraherar.
Du skriver att det är en myt men jag undrar om så är fallet. Allt som oftast är det ganska osympatiska män som drar åt sig horder av kvinnor. Inte alla ska påpekas men en förvånande stor mängd, något som alltid förvånat mig.
Nu tror jag att många som ser filmer kan skilja på fiktion och verklighet men när saker som dessa matas in i biopubliken mer eller mindre subtilt är det inte bra. Det kan vara en anledning till att jag har så svårt för t.ex romcoms som ofta hamrar in ett konservativt kärnfamiljsbudskap där kvinnor och män ska veta sin plats. Det stör mig.
Hujedamej nu blev det ett långt inlägg med många frågor och inga svar – det är nästan så att en minifilmspanarträff i Örebro med lång fika behövs för att reda ut allt.
@Filmitch: Trevligt med uppskattning i form av ett matigt inlägg 😀 Mja, jag skulle inte säga att det är en myt att osympatiska män drar till sig kvinns men att dragningen kan förklaras av att den ingår i en mytbildning om Män och Kvinnor. Jag har alltid ställt mig lika frågande till fenomenet som du. Det skulle vara superkul med en miniträff i Örebro eller Karlstad!