Den romantiske stalkern #2

Stephanie Meyer sticker inte under stol med att hon skrivit en klassisk saga där prinsessan till slut får sin belöning i form av äkta kärlek och en skön prins. Sannolikt kan åtminstone en del av framgången för Twilight-serien hänföras till just detta: klassiska sagor säljer. Böckerna är en del av en större kulturell och samhällelig berättelse om både sagor och genus. Ett romantiskt sagonarrativ konstruerar inte bara en idé om flickor och pojkars natur och plats i samhället, det är en idé som dessutom förmedlas, förstärks och återupprepas via media. Redan tidigt lär vi oss vad det innebär att vara flicka respektive pojke. Flickor är prinsessor som måste räddas och pojkar är prinsar som räddar prinsessor i nöd. Belöningen är “ett lyckliga i alla sina dagar”.

Filmer, TV-program, tidningar och reklam understryker att kvinnor på ett eller annat sätt alltid måste räddas av män och att kvinnor dessutom behöver män för att bli fullkomliga. Kvinnan som den manlige vampyren är förälskad i befinner sig dessutom mer eller mindre i konstant fara. Inte nog med att den manlige vampyren måste beskydda henne från diverse utomstående hot, hon löper också hela tiden risken att han tappar sin egen självkontroll.

I ett övergripande genusnarrativ ingår även att kvinnor ska försöka skydda partnern och relationen genom att bortförklara eller dölja händelser. I dispyter med utomstående ska hon ta partnerns parti. På så sätt kan hon upprätthålla synen på förhållandet som en saga. För Bella är det exempelvis helt avgörande att hon kan fortsätta sin relation med Edward och inget tillåts hota denna relation. Således tvingas Bella ofta ljuga, hon bortförklarar saker för sin omgivning och tonar ner händelser inför sin oroade far.

I sagonarrativet är den klassiska romantiken allestädes närvarande: prinsen är vacker, prinsessan likaså och lyckan ler. Det är en berättelse som är starkt befäst i vår kultur (inte minst bland ungdomar) – kärleken ska vara äkta, evig och övervinna allt. Så hur hanterar man situationer när sagan plötsligt inte stämmer överens med verkligheten? När prinsen kanske höjer både röst och hand? Han är fortfarande vacker men har lätt att ta till våld, medan prinsessan blir blåslagen och lyckan ler allt mer ansträngt. En vanlig reaktion blir då att utveckla trossatser eller förklaringsmodeller som gör att det romantiska sagonarrativet kan hållas relativt intakt.

En förklaring som kan användas när ens romantiska världsbild hotas är att den våldsamma händelsen utgör undantaget, inte regeln. I Twilight-serien återkommer Edward gång på gång till hur farlig han är och gång på gång förnekar Bellas faran. Hon vet ju att han är god (eftersom han kan kontrollera sina drifter) och det är hennes plikt att framhålla Edwards snedsteg som nödvändiga.

Bella uppvisar också tecken på en annan möjlig utväg, nämligen att intala sig själv att hon kan hantera situationen genom att undvika provokationer: ”I’d given more information than necessary in my unwilling honesty, and I worried it would provoke the strange anger that flared whenever I slipped and revealed too closely how obsessed I was.” Det handlar alltså för kvinnan att lära sig känna av mannens känsloregister, att veta när mannen är på dåligt humör. I grund och botten handlar det därmed om att kvinnan tvingas kontrollera sig själv snarare än situationen.

En tredje förklaringsmodell vidhåller att det är möjligt att särskilja mannen från våldet. Bella är alltid noga med att påpeka att det våld som utövas av Edward och Jacob är något de gärna skulle vilja undvika men av olika anledningar inte kan. Våldet har alltid sin orsak i faktorer som ligger utanför deras kontroll.

Men en osund relation behöver inte nödvändigtvis manifesteras i fysiskt våld. Det fysiska våldet lurar förvisso hela tiden i Twilight-skuggorna men där finns också ett psykiskt våld som utövas av de särskilt Edward i syfte att manipulera Bellas känsloliv.

Edward kan läsa människors tankar, en förmåga han bland annat utnyttjar för att hålla Bella under uppsikt. Edward kan förvisso inte läsa sin älskades tankar, något han sannolikt skulle göra om han hade möjligheten. Däremot läser han Bellas vänners tankar och vet på så sätt var hans flickvän är. Edward talar också om för Bella att han läser tankarna hos de som ingår i hennes sociala nätverk vilket innebär att Bella ständigt måste tänka på vad hon säger och hur hon säger det.

Men Bella reagerar inte som man kanske skulle kunna tro när hon inser att Edward inte bara utnyttjar hennes vänners tankar utan dessutom rent fysiskt spionerar på henne: ”’You spied on me?’ But somehow I couldn’t infuse my voice with the proper outrage. I was flattered.” På någon nivå är Bella medveten om att hon borde bli upprörd men istället blir hon smickrad. När hon sedan förstår att Edward tagit sig in i hennes rum medan hon sover blir hon mest orolig för att han hört henne prata i sömnen, inte att han tagit sig in i hennes privata sfär utan tillstånd.

Det ligger inte särskilt långt bort att uppfatta Edward som en stalker. Stalkning inbegriper bland annat ovälkomna kommunikationsförsök (telefonsamtal, brev, e-post), att dyka upp på ställen där stalkern egentligen inte har anledning att vara i syfte att interagera med offret, invänta offret vid till exempel hemmet, skolan eller arbetet samt förföljelse av eller spionering på offret. Som synes inkluderar listan flera av Edwards beteenden mot Bella.

Fortsättning följer…