From Dusk Till DawnRent filmbudgetmässigt måste det ha gått ruggigt snabbt för Roberto Rodriguez. El Mariachi kostade 7 000 dollar, Desperado 7 miljoner och när det var dags för regissörens tredje långfilm hade han inte mindre än 19 miljoner att sätta sprätt på.

Och nog satte han sprätt alltid. Kanske inte så mycket vad gäller skådisar, i likhet med Desperado och Antonio Banderas lyckades han plocka George Clooney precis när denne stod på randen till sitt stora genombrott. Gudinnevackra (men än så länge förhållandevis okända) Salma Hayeck förekommer i bägge filmerna.

Quentin Tarantino var i sin tur förvisso ett namn på allas läppar efter Pulp Fiction men eftersom han verkar ha gillat Rodriguez skarpt kan man kanske tänka sig att han bjussade på både manus och skådespelartalanger för en billig penning.

Clooney och Tarantino spelar bröderna Seth och Ritchie Gecko (blinkning till bröderna Frog i The Lost Boys) som i nuläget är hett eftersökta av lagens långa arm eftersom de både rånat en bank, tagit oskyldiga gisslan och skjutit en hel del poliser i processen. Nu är de på väg till Mexico där de mot rundlig betalning kan skaffa sig semester på livstid med både sprit och kvinnor i överflöd.

Men Ritchie är inte helt hundra på det där med behärskning och lyckas både se till att de drar uppmärksamheten till sig genom en exploderande butik samt förbrukar den välbehövliga gisslan. Men på motellet där de tillfälligt tagit sin tillflykt stöter de på familjen Fuller som har en för ändamålet lämplig husbil.

Efter en spänd gränskorsning tillsammans med familjen återstår nu bara att i lugn och ro invänta eskorten till semesterparadiset på sunkbaren Titty Twister. De ska dock snart erfara att det finns en anledning till att baren ligger mitt ute i ingenstans och dessutom endast håller öppet ”from dusk till dawn”.

Nu har jag inte sett någon av Tarantino eller Rodriguez grind house-filmer, men jag kan tänka mig att de är lite samma andas barn som From Dusk Till Dawn. Sannolikt är denna tidigare film mer medvetet humoristisk, men den innehåller dessutom en uppfriskande och respektlös blandning av extremvåld, excesser i andra avseenden, samt action. Plus typiska Tarantino-detaljer som de poppande popcornen i den brinnande spritbutiken och Ritchie Geckos bettskena.

På det hela taget tycker jag att From Dusk Till Dawn har hållit riktigt bra sedan den kom för nästan 20 år sedan. Vändningen från manhunt-film till vampyrdito är kanske inte den mest naturliga i världen men när man väl ställs inför fullbordat faktum är det bara att skratta och hänga med på färden. Mycket hänger dock på om man kan acceptera att den vändningen också innebär att Clooneys Seth Gecko blir en nästintill snällis-karaktär.

Effekter
Eftersom den store Tom Savini har en rätt stor roll i filmen som den kuk-pistolsförsedde Sex Machine skulle man kunna tro att det är han som också stått för effekterna. Nu är det inte så, men jag får i alla fall klara 80-tals-vibbar av smältande vampyrer och någon slags rått-varulv – det är lite Fright Night över det hela.

Och i likhet med den typen av effekter får man en känsla av att teamet snarare föresatt sig att låta publiken ha lite kul än att skrämma skiten ur dem. Ett par masker är riktigt fina men fortfarande så överdrivna att resultatet bara blir komiskt. Variationen är dock tillräckligt stor för att fylla ett inledande avsnitt av realitysåpan Face Off.

Coolhet
Nja, Titty Twister-vampyrerna är mer djuriska än coola – ormar, fladdermöss och som sagt råttor. De kastar sig över sina offer utan så mycket som en inledande tungkyss för att riva och slita.

Vampyrtyp
Monstervampyrer med en glimt i ögat, för vad ska man annars kalla husbandet som spelar på torsogitarrer? Dock har Tarantino och Rodriguez hittat på två olika varianter av vampyrer, vilka bägge tycks kunna byta mellan sina olika skepnader. Den ena sorten är mer högtstående eftersom de kan se ut som vanliga människor (i vad mån Salma Hayeck kan kallas för vanlig) medan den andra tar formen av fladdermöss. De senare är i sin vampyrskepnad också mer djuriska och Nosferatu-liknande än de förra, vilka kan se rätt olika ut beroende på hur uppfinningsrika masker de drar på sig.

Svagheterna tillhör dock standard, det vill säga kors, vigvatten och dagsljus (tycks inte finnas så mycket vitlök att få tag på på Titty Twister). Vampyrerna måste pålas även om en del av dem också verkar kunna tas av daga genom att man sliter av dem huvudet.

Religion
I likhet med Salem’s Lot (och i viss mån Fright Night, om vi nu tänker på Peter Vincent som präst) har vi en fallen präst som förlorat tron. Här blir omvändelsen för Harvey Keitel dock mer praktisk än moralisk eftersom George Clooney peppar honom till att välsigna såar med vatten som ska användas i det sista slaget (”Now say it: I’m a mean motherfucking servant of God!” ”I’m a mean…servant of God”).

star_full 2star_full 2star_full 2

Fiffis filmtajm har gett sig ut i obygden, men var kan Filmitch vara?

 

Annonser