BuffyKanske ska Joss Whedon-fans ändå tacka Donald Sutherland. Av allt att döma är han nämligen mannen som fick den nybakade filmmanusförfattaren att ”eventually throw up my hands” när det kom till berättelsen om vampyrdödaren Buffy. För hade Whedon varit jättenöjd med filmen och sin egen insats hade det kanske aldrig blivit någon TV-serie.

Och att Whedon inte var jättenöjd är kanske inte så svårt att förstå. Buffy… är långt ifrån kategorin där man exempelvis kan placera The Shining. Visst, Stephen King anser att Kubricks film avviker från hans bild av berättelsen men det är fortfarande en förbannat bra film. Buffy… anno 1992 är inte en förbannat bra film.

I och med TV-serien torde dock själva upplägget vara relativt välkänt – en vanlig high school-tjej är egentligen vampyrdödare och riskerar som sådan livet vareviga kväll medan hon ständigt måste försöka avvärja världens undergång. Eftersom denna film är en origins-historia dröjer det dock ett tag innan allas vår Buffy för det första får veta att hon är vampyrdödare och för det andra accepterar den rollen. Det är ju så mycket annat som måste hinnas med när man är cheerleader, har pojkvän och dessutom ska anordna en av seniorårets många danser.

Buffy… avverkar tonårs-”chosen one”-filmens alla delmål med sömngångaraktig precision. Ovetskap, överraskning, acceptans, glädjen över färdigheter i form av ett montage, nederlag, desperation, uppsving, seger. Filmen ska vara någon form av skräckkomedi men eftersom den inte är särskilt rolig gör den humoristiska stämningen enbart att den tappar tyngd.

Fokus ligger nästan helt på Kristy Swansons Sandra Dee-liknande Buffy, hennes tonårsångest (självupptagna föräldrar? Check) och spirande relation med Jason Priestlys motorrebell Oliver Pike (Pike som i kommande TV-serie-vampyren Spike eller som synonymt med ordet ”stake”?). Det innebär i sin tur att vampyrerna i princip förpassas till att inte vara något mer än en minimal tuva under hennes lass. Det gungar till men välter aldrig, varför det aldrig heller blir särskilt spännande.

Däremot finns en hel del birollshalsar att sätta tänderna i. Förutom de skådespelare som nämns nedan ser vi bland andra Hilary Swank som medlem i Buffys entourage och David Arquette som Oliver Pikes kompis Benny. Dessutom Stephen Root och Tomas Jane samt en ung Ben Affleck i en så liten basketroll att han inte ens dyker upp i filmens eftertexter.

Till och med ett så halvhjärtat Buffy-fan som jag kan se att denna film inte har mycket att sätta emot Sarah Michelle Gellar och TV-serien. Den är småkul på sina ställen men i grunden väl simpel.

Effekter
Kanske ska man vara tacksam över att Buffy… tagit det ganska lugnt på effektsfronten. Jag upplever att det mest handlar om fysiska specialeffekter runt träpålar, vampyrtänder och halssugningar. Vampyrerna förvandlas inte till vare sig dammhögar när de pålas eller brinnande facklor inför gryningsljuset. De effekter som finns i filmen fyller sitt syfte och ser fortfarande helt ok ut.

Coolhet
Självklart har vi en mästarvampyr och han spelas av Rutger Hauer i en mustasch som är så ljusfjunig att den knappt syns, kråsskjorta och givetvis den gamla hederliga slängkappan. Han gör vad han kan, men någon cool vampyr finns det inte riktigt utrymme för inom ramen för Buffys… manus. Detsamma gäller för Paul Reubens (hur tänkte de vid det castingvalet?!) hantlangarvampyr som mest ser ut som ett varnande exempel på vad som kan hända när man försöker göra en hemmablekning av håret med hårvårdsprodukter inköpta på Dollarstore eller Ö&B.

Vampyrtyp
Montervampyrer, men rätt grunda sådana om man nu ska jämföra med förlagor som The Lost Boys eller Near Dark. De vampyrer som inte tidigare etablerats som rollfigurer påminner en hel del om zombies à la Romero och Michael Jacksons Thriller-video. De dras med klassiska svagheter som att inte synas i speglar, blekhet och prompt behöva en inbjudan för att kunna kliva över tröskeln. Och sedan vill de inte ens ha kaffe!

Jägaren
Jag inbillar mig att jag i kombon vit fluffig bakelsebalklänning och svart motorcykeljacka någonstans kan skönja konturerna av Whedons hjältinna, men hon får inte riktigt komma till sin rätt här. Jag skulle kunna tänka mig att eftersom vampyrgrunden inte är mycket att stå på känns heller inte Buffys roll som vampyrdödare så stabil som man kunnat önska.

Mytologin/Historiken
Buffy… erbjuder inte särskilt mycket av grepp om Hauers vampyr Lothos eller vampyrsläktet i övrigt heller för den delen. Detta är en av de där historierna där man verkar ha nöjt sig med att etablera skurkens vampyrstatys eftersom ju ”alla” känner till what’s the deal with vampires. Någon särskild bakgrunds- eller ursprungsteckning har därmed ansetts som överflödig. Men eftersom filmen samtidigt antyder en längre relation mellan Lothos och Buffys företrädare där också Donald Sutherland rollfigur Merrick förekommer hade jag velat ha lite mer kött på benen. Vad gör exempelvis Lothos i L.A. om han från början inte vet att Buffy är Buffy? Och finns det fler (mästar)vampyrer än han här i världen?

star_full 2star_half_full
Idag tror jag minsann att både Fiffis filmtajm och Filmitch kände sig lite småhungriga…

Fripps filmrevyer såg inte bara The Lost Boys, utan också Buffy… inom ramen för sitt decennieprojekt.

Annonser