MartinVid titten på en mer nutida vampyrfilm (wait and see…) blev jag påmind om att den gamle skräckräven George A. Romero inte bara har zombiefilmer på meritförteckningen. Året innan Dawn of the Dead kom Martin, en vampyrfilm som blivit något av en kultklassiker.

Ynglingen Martin kommer till den nedgångna Pittsburghförorten Braddock för att bo hos sin äldre släkting Tateh Cuda. Familjen är bördig från litauiska immigranter och Tateh Cuda är övertygad om att Martin bär på den vampyriska familjeförbannelsen. Så fort han ser den unge mannen väser han ”Nosferatu!” och lovar att när han väl räddat Martins själ ska han förgöra dess köttsliga vampyrboning.

Martin börjar arbeta i Tateh Cudas butik, vilket ger honom goda möjligheter att stifta bekantskap med grannskapets mer eller mindre uttråkade hemmafruar. En svår frestelse för Martin som är närmast besatt av ”the sexy stuff”. Men den unge mannen vill gärna att the sexy stuff också ska involvera rejäla mängder blod och den kvinna han attackerade på tåget till Pittsburgh tillfredsställer honom inte särskilt länge.

Som med många andra skräckfilmer är det svårt att föreställa sig vilken påverkan Martin kan ha haft på sin publik när filmen kom under det sena 70-talet. Jag kan bara notera att inom ramen för filmerna jag sett den här gången är Martin en av de tidigaste filmerna som resonerar kring vampyrismens mytologi kontra någon form av realitet.

Le viol du vampire rörde sig visserligen runt frågan huruvida vampyrer kan vara verkliga eller om vampyrism bara ett utslag av antingen fysisk eller psykisk sjukdom. Men Martin gräver sig längre ned i den vidskepliga myllan. ”Vampyren” hånskrattar åt Tateh Cuda och alla klassiska vampyrjägarattribut som krucifix eller vitlök. Han har ingen slängkappa, inga vassa hörntänder (om man inte räknar de i plast som han använder för att skrämma sin släkting halvt från vettet) och upplever möjligen enbart ett litet obehag när han ska vara ute under dagstid. Men det löses plättlätt med ett par solglasögon.

Samtidigt drömmer han dagdrömmar i svart-vitt (eller är det minnen från ett tidigare vampyrliv?) om en klassiskt gotisk typ i vit kråsskjorta som flyr vid åsynen av krucifix och som får alla kvinns i volangprydda nattlinnen på fall. I verkligheten framstår han dock mest som en stalkerslasher som måste droga sina offer innan han kan dricka det röda guldet.

Jag är inte riktigt säker på vad Romero vill uppnå med sina bilder, men det är svårt att komma ifrån känslan av att han på något sätt vill koppla ihop Martin och eventuellt också hans mentala tillstånd med storstadens atmosfär av förfall och solkighet (a-lagare, knarklangare, bikers och sunkiga sexbutiker). Det är en känsla som också inbegriper de utsatta kvinnorna – antingen bedras de av sina äkta män (de är i och för sig fullt kapabla att bedra dem tillbaka), antastas av mer eller mindre hotfulla killgäng eller så råkar de ut för Martin. Det samtida hotet utgörs inte av ålderdomlig vidskepelse.

Martin är trots sitt våldsamma innehåll en rätt långsam historia och jag törs knappt tänka på vad Romero kan har känt behov av att berätta i den förlorade director’s cut-version som ska ha löpt över 165 minuter. På något slags intellektuellt plan kan jag sympatisera med regissörens försök att metafiera vampyrgenren men ansträngningen att gifta ihop den med klassiska slasherelement funkar inte. Martin blir en seg och skum historia och jag har aldrig varit särskilt förtjust i den typen av sötsaker.

Effekter
Martin var Romeros första samarbete med effektsmakaren och make up-artisten Tom Savini (vilken också har en förhållandevis stor roll i filmen). Effekterna ligger framförallt på slasher-nivå men är fullt godkända. Förstås. Vi snackar ju Tom Savini här.

Coolhet
John Amplas som spelar Martin smyger mest omkring och ser antingen tjurig eller bortkommen ut. En eventuell remake skulle utan problem kunna casta antingen Michael Cera eller Jesse Eisenberg. Nej, det finns inte mycket som är coolt med en pojkvasker även om det nu skulle vara så att han är komplett kokobäng.

Vampyrtyp
Tja, som synes är ju frågan om Martin är en vampyr överhuvudtaget. Men om vi nu för sakens skull antar att han är det är det väl vara en monstervampyr vi har att göra med? Han idylliserar inte människor och kan inte stå emot frestelsen att dricka deras blod.

Vampyrjägare
Tateh Cuda är en stenhård, om än rädd, gamling och vet hur man utrustar sig med både påle och hammare.

star_full 2star_half_full

Annonser