Salems lotI sin andra publicerade roman vände sig Stephen King till ett än mer klassiskt skräcktema än telekinesi och nerblodade tonåringar – vampyrer. Han beskriver att boken tog sin början i ett samtal mellan honom och hustrun Tabitha om vad som skulle hända ifall vampyrernas vampyr (Dracula, duh…) skulle anlända till ett nutida USA istället för ett victorianskt Storbritannien.

För King var det uppenbart att blodsugaren till att börja med skulle anlända till en amerikansk småstad snarare än en pulserande storstad typ New York eller Los Angeles. Lika uppenbart var det under denna författarens tidiga skrivarbana att staden skulle vara placerad i Maine.

En småstad likt tusen andra med affärer, bibliotek, kyrkor och en stadspark. Med en stor åldrande befolkning och en stadigt minskande yngre sådan. Kanske är en mörk hemlighet eller två. I Jerusalem’s Lot (Salem’s Lot till vardags) består hemligheten i vad som eventuellt kan ha försiggått i huset som på 30-talet beboddes av en viss Hubie Marsten. Under årtiondena har det ruvat över staden som en utsvulten gam, obebott.

Tills nu. I en stad som ser få nyetableringar öppnar antikhandlarna Straker och Barlow affär och bosätter sig i det gamla huset. Vilket förstås intresserar besökande författaren Ben Mears som också kommit till Salem’s Lot för att syna historien kring Hubie Marsten och hans hus i sömmarna.

I grova drag och vissa, enstaka scener (pålandet av Lucy Westenra, Dracula som tvingar Mina att dricka av hans blod), är Salem’s Lot Kings nyversion av Stokers litterära förlaga men King gör förstås också något väldigt eget med sin vampyrroman. Kanske är det för att jag nyss läste It, men jag upplever att Salem’s Lot i många delar nästan kan ses som en slags prototyp till den mer ambitiösa romanen. Å andra sidan är de delarna samtidigt kobbar och skär som ofta dyker upp i Kings arkipelag.

I Carrie var ett av temana tonårsångest – här har King istället vänt sig till både barndomen samt barns relation till vuxenvärlden eller sina föräldrar. Mark Petrie är i ungefär samma ålder som loser-gänget var 1958 i It men tvingas i likhet med dem samtidigt växa upp väldigt snabbt när det okända hotar staden.

King för också ungefär samma resonemang om hur barn lättare har att acceptera och inkorporera det bisarra, abnorma och ologiska i sin värld jämfört med vuxna. I Hubie Marsten tycker jag också att man kan se drag av ett monster som manifesteras först genom ett barns fantasi eller förmåga till inbillning.

Men anno 1975 det finns samtidigt ett mer påtagligt monster på plats i Salem’s Lot i form av vampyren Kurt Barlow. Han sprider sin vampyrism genom sin familar Straker och sin växande armé av minions som han dessutom kan styra på telepatisk väg när de är på väg att förvandlas.

Mot honom står en liten skara bestående av en aspirerande författare, en gymnasielärare, en läkare, en student, en katolsk präst samt en 11-årig pojke. Som man skulle kunna förvänta sig av amatörvampyrjägare är det emellertid en skara som decimeras med förfärande hastighet – de är nybörjare medan deras motståndare är uråldrig i gamet. Inte heller underlättas kampen av att många av dem hemsöks av tvivel på sin egen förmåga och världens godhet redan innan Barlow dyker upp på scenen.

Särskilt fader Callahan har fallit från den rätta tron. Kanske har han inte nödvändigtvis förlorat tron på gud, men däremot på mänskligheten. Inledningsvis tar han gärna chansen att kämpa mot en riktig ondska istället för människors banala grymhet och småsinthet. Men hans genomgripande tröstlöshet inför världen ska komma att påverka hans möjligheter att bekämpa även den ”riktiga” ondskan i form av en mästarvampyr.

Överhuvudtaget tycker jag att det är en känsla som utgör en av romanens styrkor. Som vanligt läggs nästan två tredjedelar av boken på uppbyggnad och platåande (kom igen, det är ju King vi snackar om) men när det är dags att gå in i seriöst vampyrjägar-mode görs det inte genom något dundrande crescendo.

Våra tappra tar sig an uppgiften med en känsla av närmast hopplöshet och uppgivenhet, en stor sorg, snarare än heligt raseri eller hämndlystnad. Vampyrens bekämpande är inget som kan reversera det som redan skett, Salem’s Lot har redan gått åt helvete, nu handlar det bara om att försöka förhindra ytterligare spridning.

Salem’s Lot sägs vara Kings egen bokfavorit och jag vet att många andra delar den uppfattningen. För min del finns det starkare konkurrenter om den titeln, men det är fortfarande en mycket bra vampyrbok. Under ett årtionde när humanvampyren började ana en allt vidare springa mellan locket och kistan har King skapat något som utgår från en mer klassisk monstervampyr. Han behåller väl valda delar av traditionen men lyckas samtidigt skapa en historia som känns fräsch och nymornad. Det faktum att den skrevs för 40 år sedan och det knappt är något man lägger märke till gör det bara ännu mer imponerande.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser