Le viol du vampirealt. titel: Vampyrvåldtäkten, The Rape of the Vampire

Ok, då ska vi se… Le viol… är utan tvekan inte bara den skummaste filmen inom ramen för detta vampyriska Halloweentema utan en av de skummaste filmer jag någonsin sett. Men då söker jag i och för sig inte med ljus och lykta efter franska, svart-vita, arty-farty filmer, oavsett genre.

När jag försökte göra lite research inför årets Halloween-tema förstod jag att skulle man ta del av en erotisk vampyrregissör (hur kan man inte vilja veta mer om denna odödliga (heh…) genre, är min fråga?!) var det fransmannen Jean Rollin som gällde. Och var den någon av Rollins filmer man skulle fika efter så var det denna Le viol…

Filmen är uppdelad i två delar, vilket tydligen inte var meningen från början. Inte heller tycks det ha funnits mycket till manus för del två och vi kan väl säga att det märks, för att uttrycka det milt. Alla skådespelarna är amatörer och vad jag kan bedöma spelar det ingen som helst roll för slutresultatet, för att uttrycka även det milt.

I den mån det finns en linjär historia som Le viol… ska berätta börjar det hela i ett ruckelhus någonstans på den franska landsbygden där det bor fyra vampyrsystrar. De spenderar dagarna med att springa omkring i skogen, tillbe någon slags avgudafigur med huggtänder och horn samt prata med någon de kallar för ”slottsherren”. Denne man varnar dem å det strängaste för tre främlingar som är i antågande samtidigt som han klär av en av dem och smeker hennes nakna kropp. Hon verkar inte tycka illa vara.

En av de manliga främlingarna, Thomas, tror inte att systrarna är vampyrer, utan lider av någon slags psykisk sjukdom. Den andre, Marc, tror varken på vampyrism eller sjukdom. Hans teori är att flickorna är så insnärjda i den lantliga vidskepelsen att de helt enkelt intalat sig själva att de är vampyrer. Hur detta skiljer sig från psykisk sjukdom blir aldrig riktigt klart. Den tredje främlingen är Brigitte som är ihop med Marc men utöver det vet jag inte riktigt vilken funktion hon ska fylla.

De sju har olika former av utbyte med varandra samt ett gäng klubb- och grepviftande bybor men exakt vad som händer eller är tänkt att hända är för mig höljt i dunkel. Men när den första delen är till ända är Brigitte död och Thomas helt och fullt vampyrövertygad.

Den andra delen involverar en vampyrdrottning som har två djävulska manliga hantlangare klädda i vitt, respektive svart, ett antal kvinnliga vampyrhantlangare i munkkåpor samt kontroll över ett sjukhus där hon utför experiment på de levande döda.

Nå det här lät väl inte så knepigt? Låt mig då å det starkaste betona att Rollin lyckats klämma in försvarliga mängder obegripligt symbolspråk, ”händelse”utveckling och, icke att förglömma, nakna kvinnokroppar på filmens ca 100 minutrar. Tittningen åtföljdes dock av en viss masochistiskt anstruken underhållning för min del eftersom man hela tiden åtminstone kunde fråga sig ”Undras vem som ska vara naken i nästa scen?”

Nä, det är bara att erkänna mig fullkomligt besegrad av Rollin – jag fattade absolut ingenting av Le viol… och fick heller inte ut något av vare sig bildspråk eller stämning. Att min DVD-kopia skröt med att den var oklippt gjorde sannolikt vare sig till eller från. För mig var filmen ett enda sammelsurium av döda fåglar, atonal 60-tals improv-jazz, uppstoppade fladdermöss, fallosformade kägelspel, normandiska klapperstensstränder och nakna vampyrer som blir fastbundna och piskade med tångruskor.

Jag blir inte klar över om regissören vill säga något och i så fall vad om vampyrer eller om något annat genom sina vampyrer. Eftersom den är producerad det famösa året 1968 kanske vampyrerna ska tolkas som en parasitisk överklass som drömmer om världsherravälde och därför förr eller senare måste förgöras (eller ”botas” som det heter i filmen)?

Effekter
Jag vet ärligt talat inte om jag kan påminna mig några effekter överhuvudtaget. Jo, förresten, det finns en odöd kvinna med ett stort hål i kroppen som faktiskt är rätt snyggt gjort. Vampyrgaddarna är också så pass diskreta att man undrar om Rollin filade ned sina “skådisars” riktiga tänder. Och så är det en annan kvinna som ska bli blind…eller nåt…och slår händerna för ögonen. När hon tar bort dem har hon smetat rödfärg i ansiktet. Många hyllar annars Rollins bildspråk och foto men det var i så fall något som gick mig mestadels över huvudet. Det var i alla fall inget som för min del kunde uppväga filmens monumentala obegriplighet.

Coolhet
Say, what?

Vampyrtyp
Tja, det vete faen… Monstervampyrer, gissar jag… Det är ju i alla fall en syster som biter Thomas. Å andra sidan avslutas hela filmen (nästan) med att de två stänger in sig för att inte skada andra, vilket kanske skulle göra dem till humanvampyrer. Men jag tvingas nog konstatera att Rollins vampyrer spelar i en helt egen kategori, simmande i sin egen obegriplighet. Annars tycks de inte vara särdeles förtjusta i dagsljus eller kors. I alla fall inte systrarna. Vilket i och för sig blir rätt förvirrande eftersom de ibland springer omkring utomhus i vad som för mig ser ut att vara mitt på blanka förmiddagen.

star_half_full

Blue Rose Case har också gett sig på Le viol… men verkar lika frågande som jag.

Annonser