Blood of Dracula (1957)

Kemiläraren Miss Branding vid Sherwood School for Girls börjar bli less på att leva i en värld styrd av män. Här har hon författat en briljant studie i hur man utan farliga grejor som radioaktivitet kan frigöra oanade krafter inom människan själv, men är det någon som lyssnar?! Vad hon behöver är ett bra studieobjekt, en person som har en stark vilja och mycket passion. Någon som kanske till och med är lite störd.

Och hennes böner ska besannas i form av Nancy Perkins. Nancy som omgående får ge prov på sin labila sida genom att från baksätet hugga tag i ratten och försöka få bilen som innehåller henne, pappa och pappas nya fru att krasha. Med tanke på att pappa och platsmamma är på väg för att avpollettera Nancy vid Sherwood och att Nancys mamma fortfarande kallnar i jorden (enligt uppgift har hon varit död i ynka sex veckor) blir hennes beteende något mindre obegripligt.

Miss Branding tar Nancy under sina vingars skugga och påbörjar sitt experiment genom att hypnotisera sin elev med hjälp av en uråldrig karpatisk amulett. Redan samma kväll blir en av flickorna som varit elak mot Nancy attackerad i skolans källare och Nancy har ju själv sagt att hon har svårt att förlåta dem som har sårat henne (det bådar inte gott för pappa och plastmamma…). Men vad rättsläkaren inte kan förklara är de två hålen i halsen på den attackerade flickan eller det faktum att hon tycks vara helt tömd på blod.

Blood of Dracula är ytterligare en av de tonårsfilmer som östes ut av produktionsbolaget American International Pictures och som synes går på samma linje som de tidigare tonårsmonsterfilmerna. En hel del återanvändning pågår också: Paul Dunlap står återigen för musiken, Herbert Cohen producerar och Herbert L. Strock regisserade även I Was a Teenage Frankenstein. Därför blir det nästan obegripligt varför filmen inte fick titeln I Was a Teenage Dracula. Något ”blood” från Dracula ser vi nämligen inte ett spår av.

Här har man försökt att vara lite nyskapande genom att fokusera på vampyren, vilket egentligen inte är särskilt nyskapande alls eftersom man redan avverkat Varulven och Monstret. Men istället för tonårspojkar får vi som sagt var möta tonårsflickor på Sherwood. Just genusaspekten är det emellertid primärt Miss Branding som får stå för (man kanske inte ska dra allt för stora växlar på att skolans rektor heter Mrs. Thorndyke?) och Louise Lewis gör en helt ok roll, lite imposant stelhet à la Mrs. Danvers som faktiskt funkar riktigt bra. Största skillnaden mellan Nancy och de manliga monstren är att medan Tonys varulv lockas fram av frestande flickor ligger Nancys räddning i insikten att hon verkligen älskar pojkvännen Glenn.

Annars har man gjort tappra försök att slänga in ett ”hemligt” sällskap på skolan som fallerar kapitalt redan på namnet – Birds of Paradise – och initiationsriter till sagda sällskap vilka mest tycks bestå i att man stuffar loss till de senaste plattorna. Har man tur finns det också äventyrliga pojkar som kan tänka sig att klättra upp till partyt och kanske sjunga en stump (melodin för dagen är ”Puppy Love” med Jerry Blaine, vilken också framförde ”Eeny, Meeny, Miney, Mo” i varulvsfilmen).

Det finns lite hederlig kvinnlig svartsjuka, men eftersom flickan som är hemligt förlovad med Eddie (killen som annars servar hela det hemliga sällskapet med dejter) inte är samma flicka som är kopplad till Miss Branding och därmed inte heller till den hemliga kunskapen som besätter Nancy blir det en i slutänden rätt meningslös historieutveckling.

I likhet med Tony och det namnlösa Monstret blir Nancy också sviken av vuxenvärlden. Miss Branding försöker få henne att offra sig för mänsklighetens fromma men lyckas varken för sin försökskanin eller för publiken förklara hur räddningen undan användandet av kärnkraft ska gå genom vampyrism.

Effekter
Nå, det är ju ändå en billighetsfilm från slutet av 50-talet så effekterna består förstås mest av ett överdimensionerat garnityr samt inzoomningar på skrikande offer för att ge publiken intrycket av att vi nog sett något läskigt ändå.

Coolhet
Nej. Bara…nej.

Vampyrtyp
Nancy är förstås en monstervampyr, för henne finns inga möjligheter att försöka leva i samklang med människovärlden. Men hon är ändå en monstervampyr som försöker ta ansvar för sin vampyrism och också accepterar sin lika grymma som oundvikliga öde.

Familjen
Sveket från vuxenvärlden, alltså. Här snackar vi mer åt brutal-Frankensteinhållet än Tonys i grunden schyssta pappa. Nancys far drar sig inte för att örfila upp sin 18-åriga dotter och tänder sedan hennes cigarett med de lakoniska orden ”I don’t approve of your smoking, but I guess one more won’t hurt you now”. Plastmamma Doris har inte bara hoppat in som ersättare med sex veckors varsel utan är också övertydligt utrustad med högdragen pälsstola och cigarettmunstycke. Nancy står alltså helt ensam i världen och blir därmed ett lätt offer för korrumperande krafter som Miss Branding.