The Vampire Bat (1933)

Den lilla pittoreska staden Kleinschloss hemsöks av fruktansvärda mord och offren lämnas alltid på samma sätt – tömda på blod och med två hål i halsen. Som om de blivit bitna av något med två sylvassa tänder. Till slut utropar den förbryllade polischefen Karl Breettschneider ”Why would anyone want human blood?! Why?! WHY?!”.

Tja, en vampyr kanske? Till en början har Karl hånskrattat åt bybornas vidskepelse men fler och fler mordoffer dyker upp och stadens Burgemeister samt professor von Niemann kan gräva upp dokument efter dokument som beskriver historiska vampyrepidemier. Karl börjar tvivla på sin tro på det rationella och sitt förnuft. Han upplever helt enkelt i realiteten Sherlock Holmes berömda slutsats: när det omöjliga eliminerats måste det som kvarstår vara sanningen, hur osannolikt det än må synas.

Förkroppsligandet av det osannolika blir i det här fallet den komplett galne Herman eftersom han har en olycksalig faiblesse för små söta fladdermöss och gärna skrämmer stackars gamla damer för att kunna stjäla sig lite frukt. Snart är stadens befolkning på benen, beväpnade med facklor, pålar och ylande blodhundar.

Majestic Pictures var ett påpassligt filmbolag som visste att utnyttja knappa resurser till max. När det stod klart att stjärnorna Fay Wray och Lionel Atwill hade några dagar över mellan sina vanliga inspelningar passade man på. Den ännu rätt oerfarne (men synnerligen tjusige) Melvyn Douglas fick rollen som polis-Karl och för att dra lite ytterligare publik fixade man till rollen som Herman också Dwight Frye, vilken dessförinnan spelat Igor åt Victor Frankenstein samt Renfield åt Greve Dracula.

Ensemblen backades upp av inhyrda kulisser från tidigare nämnda Frankenstein och hey presto, plötsligt hade man en film som såg väldans påkostad ut.

Även om titeln blir något av falsk marknadsföring när det kommer till just det här temat gillade jag ändå The Vampire Bat. Historien hålls någorlunda simpel och framförallt skådespelarinsatserna är genomgående mycket bra.

Effekter
Inga särskilda effekter har använts, bortsett från kulisser och rekvisita men det räcker bra långt i det här fallet. Professor von Niemanns laboratorium är smockfullt med glaskolvar, mässingsrör och ångande byttor. Både interiörer och exteriörer får härlig tyngd tack vare de inhyrda och påkostade kulisserna samt ett bra skuggarbete.

Coolhet
Kategorin utgår.

Vampyrtyp
Kategorin utgår.

Förövare
The Vampire Bat är något av en slamkrypare i temat, men förövaren i det här fallet är inte den fruktade vampyren utan en annan stapelvara inom skräckfilmsgenren: den Galne Vetenskapsmannen. Karl berömmer sig själv och von Niemann med att vara de enda förståndiga personerna i hela byn men som det ska visa sig är professorns förnuft bedrägligt. Till skillnad från vampyrhistorier, där offrens blod används för att göda de odöda används det här för att göda livet. Men eftersom det är ett artificiellt liv är det inte mycket värt. I alla fall inte offrandet av levande människor.

Jägare
Även med vampyrfrånvaro finns det dock en jägare och det är givetvis Karl. Eftersom han från början är synnerligen skeptisk till bybornas vidskepelse är det rätt befriande att inte behöva se honom som det första offret när förövaren verkligen dyker upp i bild. Enda invändningen från min sida torde vara att Melvyn Douglas är lite väl elegant för sin omgivning. De grovhuggna stenväggarna i hans sovrum rimmar illa med sidenmorgonrocken, pyamasen och den nonchalanta cigaretten i mungipan.

Vetenskap
Den här gången är det inte vetenskap som blir frälsningen från det atavistiska vampyrhotet, utan det som utgör grunden för det skräckens strupgrepp som håller staden fången. Att skapa liv är som vanligt den sista utposten vars gräns aldrig, aldrig, aldrig får överträdas. Samtidigt är ett vetenskapligt och systematiskt sinnelag Karls viktigaste verktyg i jakten på mördaren. Oh, the ambiguity!