Wikipedia nämner att filmmakaren Ridley Scott under sin karriär gärna använt sig av stadslandskap för att berätta sin historia och ofta återkommit till teman som rör konflikter mellan fäder och söner samt artificiell intelligens.
Mot bakgrund av de här aspekterna får i så fall historien som berättas i The Martian ses som något av en avvikelse för den gode Scott. Stadslandskapen är utbytta mot ödslig öken och astronauten Mark Watney är i filmen inte uttalat vare sig någons far eller son. Han åkallar i och för sig vid ett tillfälle Gud men tillber i allt väsentligt vetenskapens evangelium. Och även om The Martian är fullskiten med avancerad teknologi är det en teknologi som i högsta grad befinner sig i människans grepp. En teknologi som är tämjd för att tillåta människan att ta sig utanför och bortanför vårt eget jordklot. Ända till Mars, den röda planeten.
Sannolikt för att den befinner sig så nära (med astronomiska mått mätt, då) har Mars alltid fascinerat både forskare, författare och filmmakare. I Andy Weirs förlaga har bemannade expeditioner till Mars företagits flera gånger och mänsklig närvaro på planeten är mer eller mindre ett etablerat faktum. Men ingen så långvarig som den för Mark Watney, astronauten som blir strandsatt på planeten när hans besättningskompisar tvingas lämna honom för död i en våldsam sandstorm.
När Marks arbetsgivare NASA väl inser att han fortfarande är vid liv påbörjas ett intensivt arbete för att först och främst lista ut ett sätt att eventuellt rädda honom och sedan försöka genomföra det hela. Bara för att du vet hur du ska bygga en rymdsond är det inte säkert att du kan göra det på hälften så kort tid eller att den ändå inte exploderar när du väl ska försöka få upp den i rymden.
Bortsett från den lilla finessen att det än så länge inte landstigit några astronauter på Mars är Andy Weirs bok realistisk och detaljerad. Ridleys Scott och Drew Goddards resulterande filmadaption är även den realistisk men inte riktigt lika detaljerad, en förändring som i alla fall jag tacksamt tog emot. Överhuvudtaget vinner The Martian i filmisk version på att kunna visa publiken vad som händer istället för att som Andy Weir tvingas berätta om det.
Framförallt tycker jag att filmens stora vinst ligger i att Scott, Goddard och Matt Damon ger Mark Watney en gnutta sårbarhet och därmed större mänsklighet jämfört med den litteräre Mark, vars hjältegloria sken lite väl skarpt i mina ögon. Damon (som måste ha sparat en muskel eller två sedan Elysium) får faktiskt bryta ihop ett par gånger vilket gör att han känns betydligt mer trovärdig som person. Detsamma gäller hans allt mer utmärglade och av svält påverkade kropp, en tråkpragmatisk men nog så realistisk aspekt som jag inte uppfattade lika tydligt i boken.
Filmen har gjort sig av med de flesta av Marks vetenskapliga och tekniska utläggningar, vilket jag som sagt inte har några som helst invändningar mot. Den har dessutom röjt undan både ett och två farthinder på hans och rymdskeppet Hermes besättnings Golgatavandring över Marsytan och genom rymden mot sin (förhoppningsvis) gemensamma träffpunkt.
Men på det hela taget är The Martian som film en WYSIWYG i förhållande till Andy Weirs förlaga (vilken jag i och för sig upplevde hade ett mycket visuellt berättande av allt som inte rörde Mark). Nästan så jordnära att den skulle kunna vara en BOATS eller en dokumentär. Vi får fortfarande inte veta stort mer om det övriga persongalleriet än att befälhavare Lewis gillar popkultur från 70-talet och att NASA-chefen Sanders oroar sig för dålig publicitet.
Inget fel på det i sig och The Martian är givetvis en kompetent produkt, välberättad och solid. Men medan jag absolut inte upplevde den som tråkig eller seg blev jag heller aldrig vare sig berörd eller engagerad. Om det är något slags betyg på en film(upplevelse) känner jag inget större sug att se om den. Däremot är den förstås alldeles för välgjord för att halka ned i det mer primitiva Jaha-träsket.
Samtidigt är förstås frågan om The Martians främsta talang ligger i att beröra eller engagera på ett psykologiskt plan? När Mark Watney bestämmer sig för att han ska ”science the shit out of this” och sedan fortsätter att göra det genom att mer eller mindre Jesus-likt skapa både matjord, vatten och föda på den sterila Mars-ytan kunde nog inte framtida naturvetenskapliga utbildningar ha önskat sig en bättre posterboy ens i sina våtaste drömmar.
Innan vi lämnar The Martian åt sitt öde vill jag dock förutom Matt Damon också slå ett slag för närvaron av Michael Peña. Han får inte mer att jobba med än Hermes övriga besättning men lyckas trots det framstå som universums trevligaste kille. Som vanligt, ska väl tilläggas. Jag kan i alla fall inte påminna mig att jag någonsin sett honom spela en obehaglig roll. Mer Michael åt folket, säger jag!
Suget efter marsianer var stort. Den har redan setts av Movies-Noir, Flmr, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Spel och film, Snacka om film (pod), Fiffis filmtajm och, förstås, Rymdfilm.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det här var jätteintressant tycker jag, att du tyckte filmen funkade bättre för historien i boken på nåt sätt. Jag har inte läst boken (men sett filmen) men jag känner att jag blev sugen på att läsa alla tekniska och vetenskapliga utläggningar. Jag jämför det lite med Stieg Larssons datatekniska orerande i sina böcker, sida upp och sida ner – and I loved it!
Hur tyckte du övriga skådisar skötte sig, bortsett från Damon och Peña?
Aha, då är du en läsare som borde älska Tom Clancy mao? 😉 Tyckte nog att de andra skötte sig helt ok men de hade i ärlighetens namn inte särskilt mycket att arbeta med. Jessica Chastains prestation gjorde att jag blev lite nyfiken på vad hon skulle ha kunnat göra med Charlize Therons roll i Prometheus.
Intressant läsning. Under läsningen av din text får jag en gnagande känsla av att du egentligen sågar filmen, men du skriver det inte rent ut och du ger den ett ok betyg. Vet inte vilka sublima signaler det var jag fångade upp… förutom att du inte gillar Nasa, teknik eller problemlösande personer?
Det känns som att det ligger en intressant diskussion över en flaska rödvin begraven här någonstans… 🙂
Michael Pena var bra, likt alla andra i filmen. Såg inte en endaste dålig skådespelarinsats i filmen.
@Henke: Haha, då plockar du upp så subtila signaler att jag inte ens själv är medveten om dem 🙂 Absolut ingen film som förtjänar att sågas men jag var däremot lite besviken på att jag inte tyckte att jag sas fick tillbaka något av den, den blev väldigt blank för mig. Och anledningen att jag framhåller just Peña är att han var den ende (förutom Damon förstås) där jag fick en känsla för hans rollfigur. Ingen av de andra skådisarna gjorde ett dåligt jobb, de hade bara inte särskilt mycket att arbeta med.
You name the date and I’ll bring the wine 😀