Scorch TrialsUppväxtdramat The Maze Runner rusar rakt in i del två. Grabbarna från labyrintens glänta (och så senaste tillskottet Teresa förstås…) blir omhändertagna av organisationen som stod redo när de stapplade ut ur helvetesgapet i slutet av första filmen. Men frågan är om det inte är ett klassiskt fall av ur labyrintaskan och rakt ned i bedrägerielden?

För vilka är det egentligen som styr anläggningen där det förutom Thomas och Co. finns flera andra gäng från flera andra labyrinter? Dessutom kan man tycka att gänget inte borde vara riktigt så utmattat att man ändå inte fattar misstankar när det redan första kvällen blir klart att det varje kväll väljs ut ett antal ungdomar som får ta sig vidare till…ja, till vad? En bondgård på landet? En paradisisk söderhavsö? Men kanske hör de inte lika tydligt som jag Damon Killian från The Running Man utnämna ”last season’s winners: Whitman, Price and Haddad!”?

Nej, självklart dröjer det inte länge innan alla åter måste fly för sina liv men den här gången med ett betydligt mer oklart mål i sikte än att ta sig ur en enorm labyrint. Kanske kan de ändå försöka ta sig till rebellorganisationen Right Arm som förhoppningsvis hatar det onda WCKD lika mycket som de?

När jag såg The Maze Runner var det utan några böcker i ryggen, men det såg jag till att åtgärda till denna gång. Big mistake… Nå, nu kunde man ju misstänka även i seriens första del att det var en hel del som lämnats därhän, men då visste jag ju i alla fall inte vad som hamnat i manuspapperskorgen.

The Scorch Trials är fortfarande en helt ok film i genren chosen one-YA men det blir samtidigt lite väl mycket fullt ös medvetslös. Man har skurit ned komplexiteten i berättelsen till ett minimum (och därmed i princip tvingats skapa helt nya förutsättningar för händelseutvecklingen) och enbart behållit actionnyckelscenerna. Resultatet hade förstås kunnat bli andlöst spännande men blir efter kanske en fjärdedel av filmen istället mest tröttsamt. Känslan är stressad, som om filmmakarna egentligen inte haft särskilt mycket att komma med men hoppats att så länge tempot är på gepardläge kommer vi i publiken inte att märka något.

I första filmen fick publiken en möjlighet att för första gången lära känna Thomas, Newt, Minho, Teresa och de andra, så även om de inte utvecklades särskilt mycket som personligheter gjorde det inte så mycket. Detta blir naturligtvis mer problematiskt i uppföljaren eftersom det inte heller här sker någon utveckling. Men visst, hur ska de stackarna hinna med det, de är ju fullt upptagna med att rusa som yra höns från än det ena, än det andra, livsfarliga hotet?

För action och livsfara finns det däremot gott om. The Scorch Trials har tagit fasta på James Dashners skräckelement även om jag inte kan tycka att den kommer i närheten av den ibland riktigt obehagliga stämningen som författaren lyckades skapa. Här snackar vi mer hoppa-till-nivå på det hela.

Dessutom kommer skräcken primärt från de sjuka ”cranks”, vilka ser ut att ha migrerat direkt från Will Smiths I Am Legend. Komplett med överdriven CGI-känsla och allt. Att cranksen i allt väsentligt är zombies tycker jag görs klart med alluderingar till både Dawn och Day of the Dead. Kanske hoppades filmmakarna att filmens målgrupp skulle vara så pass o-torra bakom öronen att de aldrig hört talas om George Romero och därmed få The Scorch Trials att framstå som mer innovativ än vad den egentligen är?

Skådespelarmässigt har man siktat in sig på det billigare segmentet: bland de mest kända namnen hittar vi Patricia Clarkson, Giancarlo Esposito och Barry Pepper. Absolut inte dåliga skådisar men heller inte i klass med Donald Sutherland eller Kate Winslet. Ingen, inte heller ”ungdomarna”, gör bort sig men å andra sidan hade de knappast något särskilt utmanande material att arbeta med. Jag måste skriva ungdomarna med citationstecken för medan exempelvis Thomas ska vara 16 år är Dylan O’Brien 24 och det syns rätt tydligt den här gången måste jag säga. Rekordet torde tas av Minho, det vill säga Lee Ki Hong, som är född 1986.

Mja, jag måste säga att jag tyckte att The Scorch Trials blev ett steg i fel riktning för Maze Runner-serien i filmformat. I och med att man förenklat själva historien har man också plockat bort en hel del av James Dashners fantasirikedom och utstuderade grymhet och då är det uppenbart att det inte finns så mycket kvar att visa upp. Förhoppningsvis kommer ökenvandringen inte att fortsätta i adaptionen av nästa bok The Death Cure. Vilken, över alla under, i alla fall än så länge kanske inte kommer att delas på två. Ibland händer det. Kanske…

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser