MazerunnerNågot är fel med världen. I mitten av en gigantiskt onaturlig labyrint vaknar det upp pojke efter pojke, alla utan några distinkta minnen av sina tidigare liv. Tills den siste, Thomas, anländer. Han är annorlunda än de andra på många sätt, bland annat genom att vara betydligt mer benägen att ifrågasätta etablerade principer och regler. Kanske beror det på att han tycks ha fler minnesfragment som rasslar runt i skallen jämfört med de andra?

Kanske beror det på att han har en särskild kontakt med gruppens senaste tillskott, flickan Teresa? Både i form av gemensamma minnen och en telepatisk kontakt som de andra ser på med misstänksamma ögon. Bakåtsträvarna tenderar till att skylla alla otrevliga förändringar som nu börjat inträda på just Thomas och Teresa. Om man bara gör sig av med dem kommer allt säkert att återgå till det normala.

Men sådana futila förhoppningar är förstås till ingen nytta och snart är det ett litet gäng som försöker navigera sig igenom labyrinten till någon form av frihet. De lyckas, men till vilket pris? Särskilt som prövningarna är långt ifrån över i och med detta, snarare framstår labyrinten snart bara som ett delmål på en lång väg kantad med långt värre prövningar.

The Scorch TrialsSakta men säkert kommer ungdomarna till insikt om att det verkligen är något helvetiskt fel med inte bara den lilla världen inne i labyrinten utan med hela jorden. En livsfarlig pandemi kräver en lösning i form av ett botemedel och det verkar inte bättre än att detta botemedel är de själva. Men många olika intressen har sina smutsiga fingrar i den här postapokalyptiska soppan och frågan är vem av dem som ungdomarna egentligen kan lita på.

När filmatiseringen av James Dashners första bok The Maze Runner hade premiär förra året var det första gången jag ens hörde talas om bokserien. Men den filmen var ändå tillräckligt bra, inte minst själva labyrintkonceptet, för att jag skulle blir lite nyfiken på förlagorna. Nu har film nummer två, The Scorch Trials anlänt enligt plan och jag har hunnit med att läsa de motsvarande böckerna.

Jag har kommenterat det tidigare, men det känns som att ungdomsserier med temat ”chosen one” numera är så pass vanliga att de nästan skulle kunna utgöra en egen genre. Det svårslagna originalet skulle då utgöras av allas vår Harry P, och de påföljande serierna rör sig vanligen i markerna mellan sci-fi och postapokalyps (The Hunger Games, Divergent, The Maze Runner) eller magi och mytologi (Percy Jackson, The Mortal Instruments, Cirkeln).

Alla sci-fi-serierna har hittills haft ett tydligt politiskt eller ideologiskt perspektiv. Däremot har alla serierna det gemensamt att våra ungdomar är utkastade i världen, ofta föräldralösa, prisgivna åt vuxna, onda företag, korruption, förräderi eller oövervinnerliga gudar. Deras räddning ligger i princip alltid i kärlek (inte heller manliga ungdomsromanshjältar kommer undan det evinnerliga triangeldramat ska det visa sig) och vänskap. Mest vänskap eftersom kärleken allt som oftast är lika rispande sårig som ett härdigt björnbärssnår.

Eftersom läsaren i The Scorch Trials får (lite) mer information än i The Maze Runner om vad som hänt med avseende på solstormar och pandemiska smittor blir känslan av postapokalyps än starkare i uppföljaren. Ungdomarnas äventyr i en barbränd värld, där de inte bara riskerar livet på grund av svält eller värmeslag utan dessutom måste akta sig för både smittade galningar (Well, hello there Mr. Zombie Man!) och hårdföra rövarband, påminner inte så lite om exempelvis The Road Warrior eller varför inte A Boy and His Dog?

Av de olika serierna jag har nämnt är det inga större problem att utnämna The Maze Runner till den absolut otäckaste. Dashner öser på med suggestiva skildringar av döda kroppar, monster, zombieattacker och utstuderade fällor på ett sätt som placerar särskilt The Scorch Trials närmast i skräckgenren.

Själva innehållet i dessa två böcker är fantasirikt, Dashner har lånat intryck och element från Ender’s Game, Lord of the Flies, The Hunger Games och Divergent. Upplägget känns genomtänkt trots att vare sig läsaren eller ungdomarna får sig särskilt mycket till livs som skulle kunna svara på exakt vad det är som händer. Kanske någon form av experiment, men eftersom man i den andra boken får sig serverat ett mind fuck-upplägg som skulle få en schizofren Alice i Underlandet att stå på huvudet i pur beundran är det svårt att veta exakt vart man i slutänden kommer att hamna.

Däremot hade jag önskat lite mer ooompf från själva leveransen. I likhet med många andra böcker i den här genren är språket enkelt och pragmatiskt. Inget fel i det, men särskilt upphetsande blir det aldrig. Snarare distanserat, vilket säkert påverkas av att böckerna till skillnad från The Hunger Games och Divergent är skrivna i ett tredjepersonsperspektiv.

Det här problemet hänger ihop med att jag aldrig heller blir särskilt upphetsad av Thomas som huvudperson. Dashner lyckas inte bygga en trovärdig person, dels tack vare det distanserade språket, dels på grund av att Thomas hela tiden framställs som rätt annorlunda jämfört med de andra ungdomarna. Han är ständigt betydligt mer villig att hitta andra vägar, ifrågasätta det etablerade och på det hela taget bli lite för bra för att vara sann. Det här är ett förhållande som inte underlättas av att Dashner låter sin hjälte vid lämpliga tillfällen ha olika typer av sanndrömmar som leder honom vidare i sökandet efter en förklaring till den situation han och kompisarna befinner sig i.

Som ren underhållning är The Maze Runner och The Scorch Trials fullt godtagbara och oväntat råa i sina skräckskildringar. Bok nummer två är dessutom så pass mycket bättre än originalet att det finns anledning att hysa ett visst hopp inför bok nummer tre

The Maze Runner (2009)

star_full 2star_full 2star_half_full

The Scorch Trials (2010)

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser