Absence of Malicealt. titel: Utan ont uppsåt

Sydney Pollack brukar inte göra en besviken, varken som skådis eller regissör. Och med en stjärnspäckad rollista var det ett enkelt val att en strålande vacker sommareftermiddag stänga in sig med Pollacks Absence of Malice.

Michael Gallagher har FBI efter sig. Som son till en välkänd spritsmugglare och nevö till en lika välkänd gangster är han favoritkandidat till att ha utfört det förmodade mordet på fackföreningspampen Joey Diaz. Gallagher har anställda i sin spritgrossistfirma som tillhör Diaz förening och de har inte alltid dragit jämt.

Men varken FBI eller åklagarämbetet har någon större framgång i sina efterforskningar och bestämmer sig därför att ta lite hjälp från en ofrivilligt rekryterad Gallagher. De läcker lite lagom mycket uppgifter om utredningen till journalisten Megan Carter som givetvis skriver en artikel om misstankarna. Tanken är att Gallagher ska bli så upprörd att han tar reda på vem det är som utfört mordet om det nu inte är han själv som är gärningsmannen.

Och upprörd blir han förstås. Men den första han konfronterar är inte lagens långa arm utan Megan Carter. Hon erkänner att det kanske inte är hundraprocentigt rättvist mot någon i Gallaghers situation att skriva såsom tidningen har gjort. Särskilt inte som det sällan skrivs en rad ifall en utredning i slutänden skulle fria någon som honom från alla misstankar.

Megan och Michael har definitivt något på gång, men deras relation kompliceras av det hon ser som sitt jobb och yrkesetik men han som sensationsmakeri.

Eftersom jag inte hade en aning om vad Absence of Malice skulle handla om drog den iväg i en för mig lite överraskande riktning. Jag borde kanske ha fattat vartåt det skulle barka eftersom inledningen är fylld med det hektiska arbetet att färdigställa en papperstidning (med hjälp av teknologi som känns lika uråldrig som mediet självt snart kanske kommer att göra).

Men jag trodde ändå ett bra tag att filmen skulle bli en slags All the President’s Men. Berättelsen om hur en rakryggad och modig journalist under näsan på den så kallade rättvisan själv undersöker och löser brottsliga handlingar som korruption och mord. Den så kallade rättvisan hade jag prickat in. Men Absence of Malice är främst en film som utforskar hur långt en journalist och journalistiken kan, eller snarare bör, gå i sin jakt på sanningen.

Finns det alltid bara en sanning och är det alltid rätt att trycka den? Stämmer det alltid att det inte kan finnas någon rök utan eld? Att en man med kriminella släktingar per definition själv måste vara kriminell? Megan Carter får anledning att flera gånger ifrågasätta både sin och tidningens moraliska ansvar. Filmen titel alluderar på att så länge en tidning publicerar något som man inte säkert vet är falskt om en specifik person finns ingen grund för förtal.

Först pockar förstås Sally Fields och Paul Newman på uppmärksamheten. Jag kan inte låta bli att gilla bägge karaktärerna och dynamiken de skapar tillsammans. De är avslappnade och trovärdiga i sitt utbyte, oavsett om de flörtar eller bråkar. Jag gillar också att Sallys Megan får vara ganska företagsam när det kommer till kärlekens tassemarker. Och även om det finns en hårdhänt scen, sköts den betydligt bättre storymässigt än fallet var mellan Robert Redford och Faye Dunaway i Three Days of the Condor.

Men det finns fler namn och nunor att uppmärksamma. Bob Balabans åklagare skyr inte några medel för att göra det han tycker kan göras i rättvisans namn och han lilla gummisnodds-tick är genialiskt. Josef Sommer är ett annat välkänt ansikte som får spela Megans förstående men ändock luttrade redaktör, vilken i sedvanlig ordning tycks bo, snarare än jobba, på tidningen. Och så förstås Wilford Brimley som mullrar genom mustaschen ”I’m gonna have somebody’s ass in my briefcase!” Obetalbart…

En film som känns som en thriller utan att egentligen vara det, skulle man kanske kunna definiera Absence of Malice. Visst finns mordutredningen med som en spännande underström, men den blir som sagt aldrig filmens huvudfokus. Eventuellt spelar mina förväntningar in, men jag tycker samtidigt att den aldrig riktigt bränner till på det där sättet som de bästa paranoiathrillersarna gör. Men välregisserat och välspelat på alla fronter är det bara att nöjt luta sig tillbaka i TV-soffan.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser