Min lilla syster (2015)

Stellas syster Katja är framgångsrik konståkerska. Medan flickornas mamma inte direkt kritiserar Stella kan det ändå komma små påpekanden då och då att Katja minsann har disciplin. Samtidigt kavar Stella mest runt på skridskorna i fåfängt hopp om att Katjas tränare Jakob någon gång ska uppmärksamma hennes crush på honom.

Men det där med disciplin är ett tveeggat svärd, för plötsligt tycker Stella att Katja börjar bete sig lite konstigt. Hon har svårt att stå still, lämnar heller Stella åt sitt öde än slösar bort en endaste löpminut när systern inte orkar hänga med. Hon blir helt ifrån sig när Stella ätit upp kylskåpsägget som var mycket noggrant uppmärkt med namnet ”Katja” för nu finns det inga mer ägg hemma och det går absolut inte att äta något annat, för inget annat än ägg har samma proteininnehåll i förhållande till kalorier. Hellre än att handskas med tonåringshysteriutbrott tar pappa suckande bilnycklarna för att åka och handla.

Jo, för Stella och Katja har både en mamma och en pappa. Vilka naturligtvis bryr sig om sina döttrar men som kanske är lite väl upptagna med det där som kallas för vardagspusslet för att hinna eller orka lägga märke till att Katjas ”tonårsuppror” inte bara handlar om att maniskt försöka peta bort varenda liten flaga koriander som råkat komma i kontakt med hennes sallad utan också att stoppa fingrarna i halsen.

Kanske är det ändå den här typen av film som är Sveriges styrka? Vår filmindustri kan aldrig tävla med CGI-tunga blockbusters som Jurassic World eller Mad Max. Men att prestera ett väl utfört drama där tyngdpunkten snarare ligger på psykologisk dynamik mellan de olika personerna handlar i alla fall inte enbart om hur mycket kosing man kan pytsa in i projektet. Kan man inte skapa bombastiskt kan man i alla fall skapa smart.

Historien som berättas i Min lilla syster är i grund och botten rätt enkel – ur Stellas perspektiv får vi se både hur hon försöker göra nya upptäckter på kärlekens territorium och hur hon tvingas handskas med det faktum att hennes älskade storasyster är på väg att svälta ihjäl. Jag upplever den som välberättad om än en smula långsam. En stor förebild för regissör Sanna Lenken ska tydligt vara Bo Widerberg och jag kan tycka att hon varit lite väl förtjust i att vila i ögonblicken till ljudet av ihärdigt gnidande stråkar.

Då kan jag betydligt mer förbehållslöst hylla hennes personregi som i kombination med särskilt Rebecka Josephsons Stella och Amy Deasismonts Katja firar veritabla triumfer. Systrarnas utbyte känns naturligt och innerligt, samtidigt som Katja när hon är som sjukast inte drar sig för att hota att avslöja Stellas innersta hemligheter om systern skvallrar för föräldrarna.

Ute i periferin av Stella och Katjas liv cirkulerar det diverse vuxna – föräldrar, tränare, lärare – men de får aldrig samma betydelse som de har för varandra eller Stellas kompisar.

Men även om Lenken som sagt ibland är lite långsam med sin kamera har hon otvetydigt ett bra öga. Kontrasteringen av inledningens skalbagge på en vit fluffig inomhusmatta mot avslutningens dito på en skogsstig skapar en både enkel och fin bild som inger hopp utan att bli övertydlig eller krystad.

Min lilla syster visades på Malmö filmdagar, men jag hade tur nog att kunna se den i Arboga istället. Jojjenito passade dock på nere i södern.

Annons