The Taming of the Shrew (2005)

alt. titel: Så tuktas en argbigga

Nidbilden av en politiker som någon som schackrar bort både sin själ och sina principer för att kunna får vara med och leka i maktens korridorer stämmer knappast in på Katherine Minola. Snarare kan man undra hur hon kunnat bli politiker överhuvudtaget och det dessutom på en nivå att hon nu står på tur för partiledarrollen. Man får väl anta att partimedlemmarna ser hennes örfilande av anställda och vanan att visa långfingret med utropet ”Swivel” i parti och minut som ett tecken på att hon har ”integritet”. Och visst, det kan ibland vara en poäng att ha en bindgalen korsning av en terrier och en piraya på sin sida.

Då är det tydligen ett större problem att Kate är ensamstående. Hon skulle behöva en partner för att nå de där allra högsta particirklarna, man eller kvinna är faktiskt mindre viktigt. I ungefär samma situation befinner sig också Petruchio, enda skillnaden är att han behöver gifta sig för att få pengar som han är skyldig Skatteverket. Och eftersom Petruchio är kompis med Harry som i sin tur är föredetta manager till Katherines heta modellsyster Bianca är det inga problem att tussa ihop det omaka paret. Och då får Harry dessutom i sin tur chans att fortsätta stöta på Bianca som sagt att hon aldrig kommer att gifta sig innan systern gör det.

Ännu en av dessa oerhört populära Shakespeare-pjäser (bland annat grunden för Cole Porter-musikalen Kiss Me, Kate) som eventuellt kan vara en rip off från den kände dramatikern på verket A Pleasant Conceited Historie, called the taming of a Shrew. I vilket fall som helst finns det två synnerligen snarlika pjäser med synnerligen snarlika namn som bägge går ut på att det är ett förbannat fruntimmer som ska lära sig att veta sin plats.

Katherines avslutande monolog, där hon tillhåller sina medsystrar att ”Thy husband is thy lord, thy life, thy keeper/Thy head, thy sovereign; one that cares for thee” har fått generationer av litteratur- och genusforskare att klia sig i skallen. Ska man tolka historiens budskap bokstavligt och det därmed handlar om att kvinnor enbart ska tillhandahålla ”love, fair looks, and true obedience” om det är vad hennes ”lord” vill ha eller handlar det om en synvända där hela drapan egentligen är en utsökt satir?

Exakt hur denna ShakespeRe-Told-version vill ha det blir jag inte riktigt klar över och det är kanske en anledning till att jag inte blev särskilt förtjust i den här moderniseringen. Förändringarna i plotten funkar acceptabelt, men historien är i sig så pass extrem att den blir svår att placera i något slags vardagligt sammanhang. Hur Katherine har kunna bli en framstående politiker övergår som sagt mitt förstånd och kanske också manusförfattarinnan Sally Wainwrights eftersom det inte ges några som helst antydningar om exakt vilken politik det är tänkt att Katherine och hennes parti för. Lika konstigt framstår det att Katherines syster och mor fortfarande överhuvudtaget vill umgås med en person som är ostadig som aprilvädret och plötsligt kan få för sig att börja välta bord inne på en fin restaurang.

Jag tror att problemet är att The Taming… helt enkelt inte är särskilt rolig. Shirley Henderson (med den diminutiva kroppen och ännu mer diminutiva rösten) gör nog så gott hon kan men hennes Katherine framstår mest som antingen tragisk, patetisk eller bindgalen terrier-piraya som inte kan vistas i möblerade rum. Rufus Sewells Petruchio får jag inget som helst grepp om, ingen sympati för och kemin mellan de två är tyvärr icke-existerande vilket naturligtvis får en rätt stor påverkan på hur man uppfattar själva historien. Hur förhållandet går från något som närmast kan liknas vid påbörjad våldtäkt till jämbördig kärlek blir något av ett mysterium.

Katherines avslutande monolog, som i det här sammanhanget kommer att handla om äktenskapsförord snarare än blind lydnad, hänger jag heller inte med på. Wainwright har egentligen bara hakat på en slags lam avslutning om att Katherine skulle göra allt som Petruchio önskar eftersom han skulle göra detsamma för henne. För mig blir det inte ömsesidigt och jämbördigt utan signalerar snarare ett slags kallt kapprustningskrig.

Jag är inte beredd att helt avfärda Shakespeares argbigga, men det här var verkligen inget bra sätt att lära känna henne på.

Annons