A Canticle for LeibowitzUnder 50-talet fanns en produktiv författare av science-fictionnoveller vid namn Walter M. Miller, Jr. Han hade flugit bombplan över Italien under andra världskriget och vid ett av sina uppdrag jämnat ett benedictinskt kloster med marken. Efter återkomsten till USA konverterade Miller till katolicismen.

1955, -56 och -57 fick Miller tre långnoveller publicerade i The Magazine of Fantasy and Science Fiction och det var under arbetet med den tredje som han insåg att han egentligen satt med en roman i sina händer. Efter en viss omarbetning och synkronisering mellan de tre delarna stod A Canticle for Leibowitz färdig 1960.

Boken beskriver världens utveckling med början 600 år efter Det Stora Kärnvapenkriget, the Flame Deluge. En viss Isaac Edward Leibowitz har efter att ha överlevt katastrofen konverterat till katolicismen och nu arbetar en munkorden febrilt för att den välsignade Leibowitz ska bli kanoniserad. Man har bevarat varenda liten pappersbit som Leibowitz någonsin satte en kråka på och eftersom mannen från början var fysiker utgör fragmentariska snuttar fysiktexter en hel del av ”the memorabilia”.

I fokus för första delen, “Fiat Homo”, står den i början unge broder Francis som under sin fasteperiod ute i den amerikanska ödemarken gör en problematisk upptäckt. Först och främst för att hans upptäckt består av ett Fallout Survival Shelter. Francis är medveten om att “fallout” är farliga demoner och hur många måste det inte finnas i ett skyddsrum, designat enkom för att fallouts ska överleva däri?

I slutänden visar det sig dock att skyddsrummet istället för demoner innehåller en mängd dittills oupptäckta reliker som kan knytas till den helige Leibowitz. Men om de är äkta (och det kan man aldrig vara för säker på), vad säger de egentligen om mannen som ordern försöka upphöja till helgonstatus? Francis fortsatta liv inom klostret kommer för evigt att vara knutet till det olycksaliga fyndet.

A Canticle for Leibowitz hålls för science-fictionkanon och jag kan förstå det. Språkmässigt och berättartekniskt har Miller en högre ambition än man kanske vanligtvis återfinner inom genren. Särskilt i första delen leker han som synes mycket med ord och uttryck, där de tidigaste kunskapsbevararna efter katastrofen exempelvis kallas för ”bookleggers”. Genom det hela löper ett torrt ironiskt tonfall och Miller gillar det cykliska. Det finns många trådar som går igen i alla tre delarna, små blinkningar eller till och med karaktärer som återkommer likt en telefonförsäljare.

Författarens försök att genom science-fictionprismat utforska religion och vetenskap är mer välbekanta. Däremot är jag inte helt överens med den huvudsakliga poäng Miller försöker göra med A Canticle for Leibowitz. Eller i alla fall den poäng jag uppfattar att han försöker göra.

De tre olika delarna kan grovt liknas vid medeltid, renässans och modern tid, alla åtskilda av ungefär sex århundraden. I den första delen tycker jag mig se att Miller vill säga något om kyrkan som kunskapens bevarare i en kaotisk tid. Ett ljus i det nukleära mörkret, när större delen av de överlevande helst ville förkasta kunskap (the Age of Simplification) och korsfästa alla vetenskapsmän eftersom the Flame Deluge var deras fel. Möjligen vill han också sätta nytt ljus på det katolska genom att liturgin egentligen är oförändrad, bara det att man nu tillber ett vetenskapligt helgon istället för ett religiöst.

Men i del två framkommer det en tydlig konflikt mellan kyrkan (eller religionen, jag är inte helt klar över vilket) och användandet av den kunskap som man ändå dedicerat en hel munkorden till att bevara. Broder Kornhoers elektriska experiment ses inte med blida ögon av vissa andra munkar och den gästande forskaren tycks inte ha rätt inställning till de heliga relikerna. Det finns ändå vissa tolkningar och vetenskapliga applikationer som är allt för blasfemiska för att kunna accepteras.

I del tre har mänskligheten återigen sprungit iväg med den vetenskapliga stafettpinnen och står därför än en gång på randen av en katastrof. Förnuftets röst är kyrkan som genom sin tradition och tro är mer immun mot kunskapens lockrop. Det enda man kan göra är att försöka bevara the memorabilia åt en annan eftervärld, långt ifrån Tellus.

Jag trodde att Miller med A Canticle for Leibowitz skulle försöka säga något nytt om både vetenskap och religion (eller kyrkan). Men efter avslutad läsning tycker jag inte att han egentligen gör det, vare sig om vetenskap eller människans inställning till den. Och hans i grunden positiva beskrivning av en kyrka som egentligen är samma gamla kyrka som vi levt med i drygt tvåtusen år till dags dato kan jag inte instämma i. Genom mina glasögon blir Leobowitzordern i slutänden en bevarare av kunskapens form (the memorabilia), snarare än dess innehåll.

Om Miller tillägnar Leibowitz en lovsång (canticle) ger han den till vetenskapsmannen som blev katolik, inte till vetenskapen som mannen stod för.

star_full 2star_full 2star_full 2

Den här texten har tidigare varit publicerad i SF-Forum, nr. 124.

Annonser