Les Miserablesalt. titel: Samhällets olycksbarn

Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?

På dessa frågor svarar Victor Hugo både ja och nej med sin klassiska mastodontroman Les Miserables. Genom fem volymer och ca 1 500 engelska sidor (1 900 på franska) får läsaren följa den inledningsvis brottslige Jean Valjean och en månghövdad skara mer eller mindre viktiga medkaraktärer.

Samtidigt vet jag inte om mänsklighetens förändring är Hugos huvudpoäng med sin bok (som man antagligen behöver en skottkärra att släpa runt på. Om man inte kör på den mer ekonomiska, resurssnåla och lättburna men ack så opersonliga e-boksvarianten förstås. Böcker som Les Miserables måste nästan komma i halvfranska band). Exakt vad som är huvudpoängen känns emellertid inte helt lätt att avgöra.

Hugo verkar nämligen vilja berätta typ tusen olika saker i typ tusen olika versioner. Finns det i grund och botten ett sätt att beskriva en händelse eller en känsla, är sannolikheten att Hugo hittar på minst tio andra varianter en lika stor högoddsare som att katten skiter i sandlådan. Och han (Hugo alltså, inte katten) har ju i och för sig skapat tillräckligt med sidor att göra det på.

Les Miserables är dels en historia om Jean Valjean, hans adoptivdotter Cosette och hennes uppvaktande Marius. Dels handlar den också om polisen Javert som gjort det till sin livsuppgift att finna och fängsla Valjean för ett brott som han förvisso begick men ångrar djupt genom hela sitt liv. Viktiga medaktörer är dessutom den giriga och skurkaktiga familjen Thénardier som lyckas vara både Cosettes misshandlande vårdnadshavare och Marius kriminella grannar.

Men som om denna historia, vilken utspelas under dryga femton år, inte vore nog klämmer Hugo dessutom in mer eller mindre långrandiga samt mer eller mindre relevanta utläggningar om slaget vid Waterloo, klosterregler, revolutioners rättfärdighet, utveckling av slangspråk och livet som det kunde te sig för ett parisiskt gatubarn. En Hugo-biografi ska ha dragit slutsaten att ”the digressions of genius are easily pardoned” men jag håller inte med. Alldeles oavsett hur geniala de här avstickarna är funkar de inte.

Jag misstänker att det är författarens sociala patos som gör att jag inte kan låta bli att jämföra honom med Charles Dickens. Och jag tar härmed tillbaka alla klagomål jag kan ha haft om sentimentalitet hos den brittiske motsvarigheten. Jämfört med Hugo är Dickens närmast naturalist. Av den uppfriskande humorn som ändå bryter av det värsta slisket hos britten märks intet hos fransosen, Hugo tar sina karaktärer och deras historia på blodigaste allvar.

Livet för Paris fattiga (främst upplevt genom familjen Thénardiers månghövdade barnaskara) är beskrivet på ett sätt som säkert är snillrikt uttänkt att vrida tårar ur en sten (kanske var 1800-talets läsare mer lättrörda?). Cosette och Marius kärlekshistoria är svärmisk, kysk och toksmörig. Innan Marius får pejl på vem Cosette egentligen är håller han på att förgås av förälskelse och det endast genom att ha smygtittat på henne i Jardin du Luxembourg under flera månader. När hon plötsligt slutar komma till parken utan att han lyckats ta reda på hennes namn drivs han närmast till vanvett. Livet synes tomt och innehållslöst. Själv kan jag inte låta bli att tycka att både Marius och Cosette är lite överspända.

Les Miserables må vara en klassiker men jag hade till och med svårare att ta mig igenom den än uppstekt gröt som kallnat. Själva historien som rör sig kring Jean Valjean, Cosette, Marius, Javert och Thenardiers är rätt underhållande men får dra ut alldeles för mycket på tiden och är för min smak lite väl övertydligt berättad av Hugo. Författaren har byggt in en del vändningar som är så kluriga att det måste till mångordiga förklaringar för att läsaren ska kunna hänga med. Har man riktig tur får man dem även serverade när det är helt uppenbart vad som hänt.

Nej, Notre-Dame de Paris är fortfarande den bästa Hugo jag stött på.

Librivoxkvalitet: En uppsjö olika inläsare och förstås då även stora kvalitetsskillnader. En del är riktigt bra medan en del tycks ta det som en engelskaövning att läsa in ett kapitel här och var. Om inte annat är det i och för sig rätt kul att höra anglosaxer massakrera det franska språket. Den manlige Jean uttalas som sin kvinnliga namne och eftersom alla vet att den bokstaven ”H” oftast är ljudlös blir författaren till Victor Ugo.

Den inlästa versionen är den som översattes av Isabel Florence Hapgood 1887.

star_full 2star_full 2

Annonser