X2: Seth MacFarlane i korthet (2012 & 2014)

På förekommen anledning av att Ted 2 har premiär imorgon på de svenska biograferna.

***

A Million Ways to Die in the West (2014)

Som ett fan av Seth MacFarlanes tecknade alster Family Guy och American Dad var var jag naturligtvis nyfiken att se hur han skulle klara sig i långfilmsformatet (jag har än så länge inte hunnit ta mig an Ted).

Albert bor i en klassisk pionjärwesternstad men skulle hellre bo nästan när och var som helst förutom just i en klassisk pionjärwesternstad. Alla är råbarkade, det är lerigt, sjukdomar grasserar och det finns, om än inte en miljon, alldeles för många olycksmöjligheter som orsakar lemlästning eller död. En av dem skulle exempelvis kunna vara att hooka upp med en känd gangsters kvinna och ändå är det precis vad Albert gör.

Mjaha, mjoho… Det här var ju…milt underhållande. Verkligen inte regelrätt dåligt, för det är MacFarlane alldeles för slipad, men heller inte regelrätt hysteriskt. En nivå som min erfarenhet säger att han faktiskt kan uppnå. Storyn är förstås rätt enkel, mer är inte att vänta, men humorn ligger generellt på en rätt harmlös skrocknivå. För det mesta bygger den på att MacFarlanes Albert gör anakronistiska uttalanden om tillståndet i den klassiska pionjärwesternstaden och efter ett tag mister det faktiskt sin initiala charm. Blir lite trött, helt enkelt.

Nej, ska jag skratta ordentligt tar jag nog upp den tidigare Ted eller varför inte se om något av avsnitten där antingen utomjordingen Roger byter persona som andra byter underkläder eller Stewie Griffin kärleksgnabbas med sin teddybjön Rupert.

Ted (2012)

Lyckligtvis behövde jag inte vänta särskilt länge på att stilla min nyfikenhet vad gällde Ted. Utifrån den trailer som cirkulerade när filmen hade premiär hade jag förväntat mig något rejält grabbigt och…förväntat.

Men Seth MacFarlane lyckas faktiskt överraska mig lite med sin teddybjörn. Visst tycks han ha lånat rejält med inspiration till relationen mellan Marky Mark Wahlbergs John och mjukisdjuret Ted från Nick Frost och Simon Pegg i Shaun of the Dead. Kärleksintresset Lori (i supersöta och supersmala Mila Kunis skepnad) skyller det mesta som inte funkar i förhållandet mellan henne och John på Ted.

Ted har dåligt inflytande på John, lockar honom att slappa hemma på soffan istället för att bli en ung och hungrig go-getter i hyrbilsbranschen. Det Lori inte riktigt verkar ha insett är att John möjligen kan behöva Ted som en bekväm ursäkt för när det lockar har han inga problem att sticka från jobbet för att göra något roligare. Hängde ni med? En 35-årig man, inte en 15-årig snorunge, tycker det är helt ok att smita från sitt jobb för att röka på och titta på gamla TV-serier.

Johns stora problem är alltså egentligen inte Teds sällskap utan att han själv av någon anledning inte tycks vilja ta det vuxenansvar för sitt liv samt sitt och Loris förhållande som man skulle kunna förvänta sig.

Det jag gillade med Ted och som gör att filmen överraskar är dels att Ted själv inte är den totala loser som exempelvis Nick Frost ofta får gestalta – björnen kan vara både smart och rationell när så krävs – och att Lori inte är den genomonda bitch som tjejer i den här typen av historier (bromance vs romance) ofta får bli. Istället samarbetar hon och Ted rätt bra för att försöka få John och hans liv på rätt köl.

Jag upplever inte Ted som riktigt lika hysterisk som A Million…, de förhåller sig till varandra ungefär som The Mask och Ace Ventura. Men den känns som en mer genomarbetad film och en riktigt underhållande komedi. Plus att Ted föreföll imponerade verklig, ett resultat där man antagligen får framhålla både samspelet mellan Marky Mark och MacFarlanes röstskådespeleri samt Tippett Studio och Iloura som stod för effektmakeriet.

Om inte annat tror jag aldrig att jag kommer att upphöra att förstummas av MacFarlanes förmåga att övertala folk att ställa upp i hans produktioner. Här är det Flash Gordon själv, Sam J. Jones, som uppvisar en fullkomligt underbar självdistans till sitt enda storverk (men vi får även glimtar av Ryan Reynolds, Ted Danson, Norah Jones och Tom Skerritt).