På förekommen anledning från Fiffis filmtajm.

***

1000 gånger godnattalt. titel: Tusen gånger godnatt, A Thousand Times Good Night, 1 000 Times Good Night

Det finns människor som är patosfyllda. Som är fulla av vrede. Som ser på världen och inte kan acceptera hur den fungerar. Som vill försöka ändra på tingens ordning.

Vi andra kan ibland tycka att de här människorna är outhärdliga världsförbättrare men någonstans innerst inne är vi nog ändå tacksamma över att de finns och att de sätter orättvisor under luppen. För om de inte gjorde det, och ibland till ganska stora personliga kostnader, vem skulle annars göra det? Vi lär då rakt inte anstränga oss för det.

Problemet är bara att det inte alltid är de här enskilda personerna som får betala priset för sitt engagemang. Ibland finns det också en familj med i spelet och när det gäller fotografen Rebecca Thomas har den familjen fått nog av att ständigt behöva oroa sig för när det till synes oundvikliga dödsbeskedet ska komma.

Ett tag såg det ut som om det var Rebeccas senaste resa som skulle se till att det där dödsbeskedet blev verklighet. I arbetet med att fotografera kvinnliga självmordsbombare kom hon själv allt för nära och maken Markus blev tvungen att hämta sin hustru på ett sjukhus i Dubai.

Väl hemma på Irland med döttrarna Lisa och Steph deklarerar Markus att han vill skiljas, oron har blivit för mycket. Det ruskar om Rebecca rejält och för att inte förlora sin familj bestämmer hon sig för att sluta tvärt med sitt kringflackande liv till världens krigszoner och oroshärdar. Frågan är bara om ens döttrar och make kan få henne att stänga av den där besattheten av att sätta ljuset på världens orättvisor.

Det är Juliette Binoche som spelar Rebecca och trots att historien i Tusen ganger godnatt är en sådan där psykologisk resa med väldigt lite händelseutveckling (vilket jag kan ha väldigt svårt för) som kan kännas oerhört sökt är det hennes prestation som gör att man sväljer hela stycket med (nästan) hull och hår.

Maken, vildmannen och biologen spelas av en precis lagomt rustik Nikolaj Coster Waldau (filmen är ett norsk-irländskt samarbetsprojekt med norske regissören Nils Poppe bakom spakarna) som passar väldigt bra in i det precis lagomt rustika men givetvis enorma huset vid den irländska kusten. Han gör ingen dålig prestation, men jag glömmer lätt bort honom i sammanhanget. För min del kommer först Rebecca, sedan kom Rebecca, efter det kom Rebecca och någonstans långt där bakom kommer tonårsdottern Steph (spelad av Lauryn Canny) och efter henne följer Markus och dotter nummer två.

Det är nämligen Steph som har den största konflikten med sin mor om det faktum att hon alltid får finna sig i att komma i andra hand. Det finns alltid människor och kamper som är så mycket mer behövande av Rebeccas sökande öga än en förhållandevis välmående västerländsk familj (sade jag att huset deras var enormt?).

Jag kan förstå att man tycker att den historia berättas och den utveckling som beskrivs i Tusen ganger godnatt är övertydlig men jag upplevde den inte som det. Eller i alla fall upplevde jag det inte som störande. Här fanns det som jag så ofta klagar på i många andra filmer – Tusen ganger godnatt och Juliette fick mig både intresserad och engagerad i Rebecca som person.

Det enda jag direkt kan klaga på är slutet som i de sista fem-tio minutrarna tappar mig totalt. Jag förstår verkligen inte vad det ska betyda eller dess funktion i den historia som dittills berättats. Men fram tills dess var det som sagt en mycket bra historia.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser