The International (2009)

The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Men de som Salinger egentligen vill klämma åt är en privat storbank som enligt Salingers mening är The Consultants uppdragsgivare. De har blandat sig i global vapenhandel och vilka spår Salinger och hans kollegor vid New Yorks åklagarämbete än försöker följa upp slutar de i evinnerliga återvändsgränder. Vilket i praktiken allt som oftast innebär en död kropp och inget mer än ett frustrerande löfte om information för att sänka bankskeppet. Jakten går över Europa, via USA och sedan tillbaka igen. Städer som Berlin, Milano, New York och Istanbul passerar i revy.

Det finns alltså mer än bara Clive Owens närvaro som påminner om Matt Damons Bourne-trilogi (jag har inte sett Jeremy Renners nyversion). Som vanligt får den här typen av paranoiathrillers lite mer stuns bara av att utspela sig i exempelvis Italien där invånarna dessutom faktiskt pratar italienska. Men där Bourne-skurkarna är de i spionsammanhang klassiska underrättelsetjänsterna handlar det alltså i det här fallet om Kapitalet.

The International är en kompetent genomförd thriller som till sin nedtonade stil känns lite Le Carré men till sitt innehåll snarare närmar sig tidigare nämnda Bourne-filmer. Dock utan sluggerslagsmål och häftiga vapen (med ett notabelt undantag) utan snarare försök att inom ramen för en tandlös internationell laglighet försöka sätta dit förövarna. Vilket i sin tur minner om 70-talets klassiska paranoiathrillers från exempelvis Alan J. Pakula. Salinger och hans kumpan Elle Whitman vill gärna laborera med storvulna begrepp som ”sanning” och ”rättvisa” men tvingas slutligen inse att det är koncept som föga förvånande genomgått en fullkomlig devalvering under inflytande av den globala kapitalismen.

Regissörstaktpinnen hålls för dagen av tyske Tom Tykwer, en person som jag tycker att det ofta talas om. I så fall måste jag ha sett fel Tykwer-filmer och inte är de särskilt många heller. På hans filmografi har jag bara kunnat kryssa av denna The International och filmatiseringen av Patrick Süsskinds roman Parfymen. Ingen av dem remarkabla skulle jag vilja påstå, i alla fall inte till innehållet. Däremot får The International ett klart trevligare bildspråk jämfört med den genomsnittliga paranoiathrillern med storslagna panoramabilder av allt från sicilianska landskap till imposant bankarkitektur till Guggenheimmuseets entrésal.

Clive Owens Salinger ska ha psykiska problem i botten och ser som vanligt ut som en hundvalp som någon råkat trampa på. Elle spelas av stabila Naomi Watts men jag kan inte tycka att hon får särskilt mycket att jobba med här. Jag förstår inte heller riktigt poängen med att man får se just hennes privata familjeliv i ungefär två minuter, bortsett från det faktum att hon är kvinna och då blir tydligt sådant väldigt viktigt. Men som sagt, på det hela taget en stabil thriller vilken dock lider av den sjuka som hemsöker många filmer nu för tiden – den blir alldeles för lång.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

6 reaktioner till “The International (2009)”

  1. Hehe, din ironiska spaning där: kvinna = scener från privatlivet. Japp det är männens fel.

    Blir lite småsugen på denna. Men är den spännande då? Skrev du något om den så viktiga aspekten av en thriller…

  2. Om du tar dig an Tykwers tidigare filmer så har du några godbitar att se fram emot. Tycker jag då. Spring Lola, Heaven, Winterschläfer och Prinsessan + krigaren är samtliga fyror i min bok. Just Parfymen har jag inte sett. The International gillade jag även om den kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Jag såg att även jag refererade till Bourne i min text och jag delade ut samma betyg.

    Du har inte sett Cloud Atlas heller då? Men givetvis läst boken? 😉

  3. Tycker The International är spännande och den har både spion-egenskaper (tänker på inledningen inte minst) och en del action (lite Bourne/Bond över det hela). Har sett den några gånger och den ligger på gränsen mellan en stark trea och svag fyra.

    Instämmer med Jojjenitos kommentar och tips. Samtliga fyra han nämner kan jag också rekommendera (alla fyror i min bok också, även om någon av dem är en svagare fyra). Tykwer är en klart intressant regissör.

  4. @Henke: Vi kanske kan säga att det är systemets fel…? Sorry, då var jag otydlig. Jag skulle inte säga att en film var en ”stabil thriller” om den inte vore spännande, då faller ju liksom hela thrillerkonceptet.

    @Jojjenito: Nå, vi hann ju avhandla detta in person igår 🙂 Som sagt, Lola är en film som jag bara inte kommit mig för att se ännu. Annars tycks det inte finnas så mycket i Tykwers filomgrafi som lockar särskilt mycket. Nope, ingen Cloud Atlas varken visueallt eller i text. Men jag har sett att den finns på biblioteket här i stan.

    @Movies-Noir: Jag och Johan kom gemensamt fram till igår att Tykwer kanske inte riktigt är min grej. Insåg nämligen att jag också sett Heaven och att den inte heller var någon större hit för min del.

  5. Cloud Atlas är den enda jag sett samt Lola och jag gillade båda. International känner jag till men den har liksom slunkit mellan stolarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: