The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Men de som Salinger egentligen vill klämma åt är en privat storbank som enligt Salingers mening är The Consultants uppdragsgivare. De har blandat sig i global vapenhandel och vilka spår Salinger och hans kollegor vid New Yorks åklagarämbete än försöker följa upp slutar de i evinnerliga återvändsgränder. Vilket i praktiken allt som oftast innebär en död kropp och inget mer än ett frustrerande löfte om information för att sänka bankskeppet. Jakten går över Europa, via USA och sedan tillbaka igen. Städer som Berlin, Milano, New York och Istanbul passerar i revy.

Det finns alltså mer än bara Clive Owens närvaro som påminner om Matt Damons Bourne-trilogi (jag har inte sett Jeremy Renners nyversion). Som vanligt får den här typen av paranoiathrillers lite mer stuns bara av att utspela sig i exempelvis Italien där invånarna dessutom faktiskt pratar italienska. Men där Bourne-skurkarna är de i spionsammanhang klassiska underrättelsetjänsterna handlar det alltså i det här fallet om Kapitalet.

The International är en kompetent genomförd thriller som till sin nedtonade stil känns lite Le Carré men till sitt innehåll snarare närmar sig tidigare nämnda Bourne-filmer. Dock utan sluggerslagsmål och häftiga vapen (med ett notabelt undantag) utan snarare försök att inom ramen för en tandlös internationell laglighet försöka sätta dit förövarna. Vilket i sin tur minner om 70-talets klassiska paranoiathrillers från exempelvis Alan J. Pakula. Salinger och hans kumpan Elle Whitman vill gärna laborera med storvulna begrepp som ”sanning” och ”rättvisa” men tvingas slutligen inse att det är koncept som föga förvånande genomgått en fullkomlig devalvering under inflytande av den globala kapitalismen.

Regissörstaktpinnen hålls för dagen av tyske Tom Tykwer, en person som jag tycker att det ofta talas om. I så fall måste jag ha sett fel Tykwer-filmer och inte är de särskilt många heller. På hans filmografi har jag bara kunnat kryssa av denna The International och filmatiseringen av Patrick Süsskinds roman Parfymen. Ingen av dem remarkabla skulle jag vilja påstå, i alla fall inte till innehållet. Däremot får The International ett klart trevligare bildspråk jämfört med den genomsnittliga paranoiathrillern med storslagna panoramabilder av allt från sicilianska landskap till imposant bankarkitektur till Guggenheimmuseets entrésal.

Clive Owens Salinger ska ha psykiska problem i botten och ser som vanligt ut som en hundvalp som någon råkat trampa på. Elle spelas av stabila Naomi Watts men jag kan inte tycka att hon får särskilt mycket att jobba med här. Jag förstår inte heller riktigt poängen med att man får se just hennes privata familjeliv i ungefär två minuter, bortsett från det faktum att hon är kvinna och då blir tydligt sådant väldigt viktigt. Men som sagt, på det hela taget en stabil thriller vilken dock lider av den sjuka som hemsöker många filmer nu för tiden – den blir alldeles för lång.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser