I was a teenage werewolfFör oss som växt upp med Michael Landon som genomhygglige superpappan Charles Ingalls är det kanske svårt att tänka sig att han någonsin varit tonåring. En tonåring med samma problem som alla andra tonåringar. Ojämt humör, nattliga ovanor, generande hårväxt och gigantiska huggtänder. Ok, Michael Landons tonårsproblem var kanske lite rejälare än många andras.

Tony har svårt att kontrollera sin ilska och hamnar alldeles för ofta i slagsmål, inte bara med jämnåriga utan också med snabbköpsexpediter. Varför? ”People bug me!” Hittills har böner från flickvännen Arlene och pappa varit förgäves men när Tony smockar till en kompis för ett harmlöst Halloweenskämt inser han att saker och ting har gått för långt. Han söker upp Dr. Brandon som hjälper ungdomar att ”anpassa sig” med hjälp av hypnoterapi.

Vad Tony inte vet är att Dr. Barndon länge har letat efter ett försöksdjur som han och den gode doktorn kastar nu allt vad hippokratisk ed heter överbord. Han ska under hypnosens inverkan få Tony att regridera till sina mest primitiva instinkter eftersom Dr. Brandon uppenbarligen tror att mänsklighetens räddning (inte helt klart från vad) ligger i att starta om från scratch.

Nästa dag hittas en ung pojke med halsen uppsliten, nästan som av…huggtänder. Polisen börjar raskt leta efter cirkusar i närheten som vara ansvariga för förrymda djur eller folkilskna hundar. Bara en känner igen såren för vad de är: den rumänske vaktmästaren Pepe, men ingen tror på hans varulvsteori. Oj, vad de kommer att ångra sig…

I Was a Teenage Werewolf kickstartade inte bara den unge Michael Landons karriär utan blev också en av det nystartade produktionsbolaget American International Pictures mest framgångsrika filmer någonsin (bolagets första film var dock ingen mindre än The Fast and the Furious).

Och det är inte så konstigt för filmen lyckas faktiskt kombinera ett visst mått av spänning och förhållandevis tajt berättande med kittlande ämnen som pubertetsångest och vuxen tonårsrevolträdsla.

Musiken är skriven av kompositören Paul Dunlap och känns förhållandevis modern med jazziga trumpeter. Vi föräras dessutom med ett sång- och dansnummer, ”Eeny, Meeny, Miney, Mo”, av Ken Miller som i och för sig aldrig tycks ha kommit i närheten av några topplistor. Spelet med ljus och skuggor känns även det förhållandevis ambitiöst för en tonårsmonsterrulle.

Landons varulvssminkning når tyvärr inte upp till samma nivå – han har så enorma huggtänder i ett så enormt överbett att han sannolikt skulle svälta ihjäl ganska raskt, för någon mat bör han inte ha lyckats få i sig. Pälsmässigt ser det mest ut som om Chewbacca försökt toupera till sig en Stormtrooperfrilla.

Filmen är också full med klassiska stereotyper, vi vet med en gång vad som kommer att hända när Frank glatt avböjer skjuts med hänvisning till att han kan ta ”that short cut through the woods”. När Tony går förbi gymnastiksalen där den viga Theresa som bäst sträcker ut ryggen vet man vad varulvsklockan är slagen. Och den avslutande kommentaren – ”It’s not for men to interfere with the ways of God” – känns mer obligatorisk än välplacerad. Eller hade Gud en plan även för varulvar?

Men i fokus för allt i I Was a Teenage Werewolf står ändock det förhållandevis nya fenomen som var tonåringen. Michael Landons Tony är som sagt arg på hela världen men kan aldrig tydligt förklara varför (men hans mamma är död och fadern jobbar nattskift). Han och hans kompisar benämns alltid uttryckligen av de vuxna i filmen som just ”tonåringar”, som för att betona deras främlingsskap. Flickvännen Arlenes föräldrar tycker att Tony visar för lite uppskattning av deras dotter när han inte kommer och hämtar henne vid dörren, särskilt söta flickor vill bli behandlade med respekt (fula flickor får däremot nöja sig med vad som bjuds, får man anta). Deras förslag att han borde skaffa sig ett jobb, om inte annat för att hålla sig ifrån ofog, bemöts med en viss fräckhet från Tonys sida. Halloweenfesten i början hålls helt utan vuxen övervakning och alla närvarande tycker att det är mycket roligare där än på den trista ungdomsgården.

Men trots denna alienering mellan tonåringar och vuxna skapar filmen också ett ganska stort mått av sympati för Tony. Hans pappa är på intet sätt frånvarande och det framställs som om de har en riktigt fin relation. Michael Landon är en tillräckligt bra skådespelare för att hans Tony verkligen ska kunna uttrycka den hopplösa frustration som man upplever när hela världen är emot en, ingen förstår hur man känner och själv är man oförmögen till vettiga förklaringar. Det är inte tonårsvarulven som är det verkliga monstret här, utan en vuxenvärld i form av Dr. Brandon som använder Tony för sina egna syften.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser