Hamlet (2009)

Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Efter att ha sett Mel Gibson hacka i sig den danske prinsen under Franco Zeffirellis ledning var jag mycket nyfiken på att få någon slags jämförelse. Med tanke på avsändaren (RSC och BBC) kändes den här versionen som mer så att säga direkt från hästens mun.

Och visst fick jag Hamlet så det räckte, 180 minuter närmare bestämt (och då ligger uppsättningen ändå i lä jämfört med Sir Branaghs 242). Pjäsen utspelar sig med få undantag i en räcka svartblanka rum, olika möblerade beroende på om de ska föreställa tronrum eller drottning Gertrudes privata kammare, men alltid kalt strama och mycket kalla. Ibland får vi som tittare se hela förloppet ur ögat på en övervakningskamera eller Hamlets egen lilla digitaldito.

Men jäklar, nu kan vi börja snacka dramatik! Av den historiska realism i kostymer, miljöer och rekvisita som Zeffirelli eftersträvade 1990 märks intet men det gör ju ingenting. Den här uppsättningen skådisar visar med all önskvärd tydlighet att det inte är omgivningarna som gör skillnaden, utan prestationerna.

Av de huvudsakliga rollinnehavarna – Penny Downie som Gerturde, Oliver Ford Davies som Polonius, Edward Bennett som Laertes och Mariah Gale Ophelia – var de flesta okända för mig. Med undantag för Ian Holms Polonius som jag ju tyckte mycket om levererar de övriga inblandade betydligt bättre och framförallt mer trovärdiga personer än filmen. Oliver Ford Davies var absolut inte dålig men matchades bättre av Ian jämfört med Glenn Close, Helena Bonham Carter och Nathaniel Parker. I exempelvis Ophelias galna scener upplever jag att Helena anstränger sig för att vara Galen© medan Mariah får mitt hjärta att vilja brista av medkänsla för hennes förtvivlade dotter och försmådda älskade.

Claudius har jag fortfarande svårt att få grepp om och Alan Bates gjorde som sagt var ett helt ok jobb 1990. Å andra sidan –- hur kan jag inte gilla en Claudius som, förutom det välansade skägget och ståndsmässiga fracken, lika gärna hade kunnat befinna sig på bryggan till Enterprise med sin karakteristiskt äggformade skalle?! Japp, det är ingen annan än allas vår Sir Patrick Stewart som fått axla roller som brodermördare och jag tycker det säger något om hans kompetens att jag i princip aldrig ser American Dads CIA-chef Bullock (eller Charles Xavier för den delen…) iför mina ögon när han uppträder. Stewarts Claudius är smidig, smart och tuff, beredd att göra vad som krävs för att kunna behålla sin position, men ändå ingen superskurk. Som sagt, svår att få grepp om.

Men den stora vinsten med dessa tre timmar blev ändå uppenbarelsen som var David Tennants Hamlet. Ett vagt bekant ansikte där jag blev tvungen att IMDb-fuska för att hitta rätt – Barty Crouch Jr från Harry Potter and the Goblet of Fire, för tusan! Då, 2005, var jag inte så förtjust i honom eftersom han som Voldemorts hantlangare framstod som lika Galen© som Helena.

Men nu… Framförandet har en intensitet och en äkthet som håller mig helt trollbunden genom alla monologer. Tennants Hamlet är inte sur och deprimerad som Gibsons, jag upplever honom istället som fly förbannad, alternativt rädd (VSB: det är bara att jämföra de två i tillmötesgående youtube–klipp). Där Zeffirelli framförallt fick mig att tänka på Hamlets sexualitet och till viss del Döden uppfattar jag från Doran mer av koncepten hämnd, galenskap och paranoia (ni minns väl övervakningskamerorna? Ibland spionerar slottets invånare också på varandra genom envägsspeglar). Även om jag inte blev så förtjust i 90-talsfilmen var det spännande att upptäcka att i mångt och mycket samma innehåll (bara fler dialoger och scener hos Doran) kan upplevas så olika bara genom framförandet.

Greppet att utrusta Hamlet med en liten digital videokamera är smart eftersom det förstärker hans passiva betraktar-position. Doran låter också bara oss i publiken se Claudius bekännelse, varför det blir än tydligare att faderns spöke lika gärna skulle kunna vara önsketänkande från sonens sida. Förutom spökets utsagor får han ju på det här sättet aldrig några konkreta bevis för att Claudius verkligen har mördat sin bror.

Som pjäs betraktad vet jag inte om Hamlet är något favorit-Shakespeare, jag upplever den som lite långdragen och fragmentarisk. Men det handlar kanske om att jag inte kan ta in det väldiga stycket, jag ser exempelvis inte riktigt poängen med den lilla skärmytslingen med grannlandet Norge som försiggår lite vid sidan av. Samtidigt ger pjäsens fokus på Hamlets (låtsade) och Ophelias (riktiga) galenskap goda möjligheter till språklig lekfullhet och ekvilibrism. Men vad RSC bevisar är att ska den ses ska den ses med riktiga skådisar som kan göra den rättvisa. Det är de som gömmer sig i det här betyget.