Midnight CowboyKusinen Joe Buck från Texas-landet kommer till New York-storstaden. Han är blond, storsmilande, naiv och oskyldig, som gjord för att plockas av sådana som småfifflaren Enrico ”Ratso” Rizzo. Men Joe kanske inte är så oskyldig ändå. I alla fall inte oskyldigare än att han vet vad han ska försörja sig på i New York – kvinnor. Rika kvinnor som gärna slantar upp för att bli eskorterade av en ung hingst som han.

Tyvärr är Joe inte särskilt bra på att ragga upp sina byten. Han mer eller mindre förföljer de potentiella kunderna på gatorna och får avslag på avslag. När han väl lyckas få kontakt visar det sig att hon är en betydligt bättre fifflare än han och det slutar med att han lånar henne 20 dollar som han egentligen inte har för att få henne att sluta gråta.

Den gnällpipige Rizzo får Joe att tro att han ska få kontakt med en hallick och där försvann ytterligare 20 dollar Joe egentligen inte har råd att förlora. Väl tillbaka på hotellet har hans saker blivit beslagtagna tills dess att han betalar sin räkning. Det är bara för Joe att titta sig själv djupt i ögonen och intala sig ”You know what you gotta do, cowboy”. Men inte ens på på horstråket 42nd Street är Joe särskilt framgångsrik.

Midnight Cowboy är en av mina skämsfilmer. Ni vet, de där jättejättekända filmerna som man knappt vill erkänna att man inte sett (till skillnad från den andra varianten skämsfilmer, som man knappt vill erkänna att man har sett). Men nu kan jag åtminstone stryka just Midnight Cowboy från den listan och det blev en intressant strykning.

Ett par element i filmen var så uppenbara att de i ett annat sammanhang hade blivit pinsamma. Att den ruttnande asfaltdjungeln skulle lura av den till synes barnsligt naive Joe hans surt förvärvade slantar stod klart i samma sekund som han satte sina nyputsade boots på bussen till NY. Detsamma gällde odd couple-relationen mellan Joe och Rizzo plus Rizzos hostande drömmar om det apelsin- och tantbemängda Florida.

Men när de elementen blandas med en händelseutveckling och berättarstil som är allt annat än uppenbar blir slutresultatet både intresseväckande och berörande. I flashbacks får vi ta del av Joes tidigare liv i Texas och det är knappast någon helylle-cowboy-uppväxt vi snackar om här. Men flashbacksen påminner mer om fragmentariska minnesbilder och både Joe och Rizzo tillåts drömma en hel del om en tillvaro långt från den prekära situation de befinner sig i för tillfället. Kanske inte så konstigt när de skrapar sig fram från stulen tomat till stulen tomat och bebor ett rivningshus som skulle fått Tyler Durden att rynka på näsan.

Den här dubbelheten är något som går igen hos framförallt Joe Buck själv. Jag kan inte påstå att jag har någon större uppfattning om Jon Voight som skådis förutom när han väser fram ”This river can kill you in a thousand ways” men som en midnight cowboy är han mycket bra. Hans breda, inbjudande leende går utan problem ihop med de betydligt mörkare stråk som finns i hans bakgrund. Han pratar mer än gärna om sina förmågor i den straighta sängen men frågan om hans sexuella läggning förblir ambivalent filmen igenom. Utåt sett visar han upp ett avundsvärt självförtroende men frågan är om han inte är lika utsatt som en astronaut i fritt fall.

Särskilt dubbel är däremot inte Dustin Hoffmans Rizzo, vilken självklart utgjorde inspirationen till den lika gnällpipige mupp-karaktären Rizzo the Rat. Han är en sliskig liten lurendrejare through and through, men utgör en balanserande, om än haltande, släpvagn till Jon Voights fyrtorn. I slutänden är det också vänskapen dem emellan som vinner över både Bucks principer och potentiella genombrott i eskortbranschen. Den blonde cowboyen som inte kunde förmå sig att en sno en billig klocka för sin egen del gör mer än så för att försöka frälsa sin kompis. Rizzo har kommit att vara beroende av honom på samma sätt som den där flickan han hade en gång därhemma i Texas.

Midnight Cowboy är en film som rullar på i den meningen att den egentligen aldrig får någon given riktning. När vi lämnar Joe är det tveksamt om han befinner sig i någon radikalt annorlunda situation än när vi första gången stötte på honom. Kanske lite mer erfaren, lite mer trasig, men fortfarande lika bestämd att besvärja omgivningen med ett trotsigt varggrin.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser