The Fault in Our Starsalt. titel: Förr eller senare exploderar jag

I likhet med The Book Thief en berättelse där jag bekantade mig med filmen först, trots att både den och The Fault… bygger på välkända litterära förlagor. Bägge var dessutom filmer där jag upplevde att det borde finnas mer att hämta i samma litterära förlaga. Och, även det i likhet med The Book Thief, fanns det förstås mer att hämta om än inte så mycket som jag kanske hade hoppats av hajpen.

Berättelsen för dagen handlar alltså om Hazel Grace Lancaster och Augustus Waters. Augustus älskar Hazel Grace men hon plågas av osäkerhet. Inte på sina egna känslor för samme Augustus utan för att hon inte är säker på hur schysst det är att starta en relation med någon när man är döende. De har träffats i en stödgrupp för barn och ungdomar med cancer och Hazel Grace har varit tvungen att leva med sin nära förestående död i ett antal år.

Hon känner redan skuld för att hennes föräldrar måste ägna sina liv åt hennes utdragna kamp medan hon fortfarande lever och är rädd för att deras liv kommer att kollapsa totalt den dag hon försvinner. Hon vill inte försätta sig i samma situation med Augustus. Men Augustus är en ihärdig typ som inte låter sig avspisas så lätt. Särskilt inte om avspisaren är en sarkastiskt och litterärt lagd 17-åring som måste släpa runt på en syrgastank för att orka gå längre än tio meter.

Även om filmen är en nästintill bokstavlig adaption av boken är det ändå det textmässiga mediet som får mitt största gillande. Kanske för att vissa scener helt enkelt blir något mindre smöriga eller konstiga när jag ser dem i mitt eget huvud istället för uppspelade framför mig på storduk. Fortfarande kan jag inte komma ifrån känslan av att egentligen både Hazel Grace och Augustus är för bra, för smarta, för kompatibla för att kännas riktigt trovärdiga. Men inom ramen för deras otrovärdighet får författaren John Green mig ändå att både tro och heja på dem eller i alla fall deras relation. Begripligt?

Kärlekshistorien som är The Fault… blir bättre tack vare att boken också är en cancerhistoria men cancerhistorien blir i sin tur dessutom bättre av att The Fault… samtidigt är en kärlekshistoria. Dessa två olika delar, komedi och tragedi om man så vill, förstärker varandra på ett alldeles föredömligt sätt. Jag skulle gissa att det här är en bok som man kan sätta i händerna på många: barn, unga och vuxna utan cancer, barn och unga med cancer samt vuxna med relationer till barn och unga som har cancer. Beskrivningen av vad cancer gör med den egna kroppen och med dem man älskar är varken förskönande eller naturalistisk, den är som den är. Realistisk och därmed ful ibland men ibland något som man i alla fall kan lära sig att leva med så länge livet nu pågår.

Eftersom The Fault… var en bokcirkelbok hade jag förmånen att kunna diskutera innehållet med några pålästa kollegor. Vi funderade särskilt mycket på innebörden av den engelska titelns Shakespeare-citat (ingen av oss blev särskilt övertygade av den svenska titelöversättningen): ”The fault, dear Brutus, is not in our stars”. Vår tolkning var att John Green genom Hazel Graces berättarröst egentligen vill säga emot gamle Wille. Att sattyg som cancer varken är någons fel eller någons öde. Allt kommer förr eller senare att glömmas bort (hela boken inleds med att Hazel Grace motsäger Augustus ovilja att bli bortglömd) och livet har ingen annan poäng än att bli skapat och sedan utplånat av universum.

Jag kan inte riktigt förklara hur John Green får den typen av fatalistiska budskap att inte kännas totalt deprimerande men han lyckas icke desto mindre. Möjligheten att lära känna Hazel Grace och Augustus den här vägen gav mig också en större uppskattning för skådespelarinsatserna från Shailene Woodley och Ansel Elgort, efter läsningen var det fortfarande deras ansikten jag hade kvar i minnet. En på det hela taget positiv läsupplevelse alltså, ämnet till trots, och jag är absolut nyfiken på John Greens övriga produktion.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser