Insurgentalt. titel: Insurgent

Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…

En stor bidragande orsak till att jag pallrade mig iväg till biografen var också duktiga Shaileene Woodley som gör sin Tris en betydligt större tjänst för min del än Jennifer Lawrence i fallet Katniss Everdeen. Både Shailene och Jennifer gör bra prestationer, men Katniss tyckte jag ju om redan i bokform. Tris? Not so much…

Sedan sammanbrottet av fraktionen Dauntless efter anfallet på Abnegation i Divergent är Tris, älsklingen Four, brorsan Caleb och slemhögen Peter på vild flykt genom Chicagos olika delar. Först söker de skydd hos Amity, sedan går färden till Candor där det ryktas att ett helt gäng av Dauntless ska ha hamnat. Däremellan spenderar de en kort sejour hos de fraktionslösa och bekantar sig med ledaren Evelyn som händelsevis också råkar vara Fours lilla mamma. Däremot ligger bullbakande hönsmoderlighet absolut inte för Evelyn och inom sin fraktionslöshet är hon minst lika obönhörlig som Fours far, Marcus.

Ska jag vara helt ärlig har jag inga tydliga minnen av läsningen av Insurgent mer än att den var jäkligt rörig. Tris och Four rusade som Duracellkaniner mellan de olika fraktionernas huvudkvarter, det var ränkspel och förräderier högt som lågt, Tris mådde pyton tack vare skuldkänslor över allt och ingenting och så däremellan en kärlekshistoria som minst sagt fick gå på någon slags sparlåga.

När jag jämför beskrivningarna av bok och film på Wikipedia verkar det som jag har rätt i min känsla av att filmen Insurgent avsevärt renodlat och rensat upp i rörigheten, för nu hade jag inga större problem med att hänga med i vad som hände och vem som gjorde vad. Filmen har också med stor fördel brutit sig loss från Tris förstapersonsperspektiv, vilket innebär att man har kunnat stryka en hel del mer eller mindre krystade tjuvlyssningssituationer. Det här har förstås skett på bekostnad av en hel del av de teman som Roth behandlar (lojalitet, makt, klass, kontroll) men eftersom filmerna fortfarande är något av YA-hindersprövningsgenrens svar på McDonalds är det inget som jag tycker stör. Snarare har det som sagt gjort det hela tydligare.

Storyn är väldigt mycket av ett mellanspel, med en hel del springande fram och tillbaka. Däremot tycker jag att Insurgent har lyckats rätt bra med sitt världsbygge och de tydliga visuella skillnaderna mellan de olika fraktionerna gör förstås att det blir ännu lite lättare att hänga med i vad som pågår och var.

Shaileene Woodley gjorde mig inte det minsta besviken, hennes insats är vad som känslomässigt än så länge bär både Divergent och Insurgent. Däremot finns det absolut ingen som kan plocka upp allt det som väller fram ur den kortklippta tuffingen, hennes skulddrivna bekännelser faller på de övriga platta karaktärernas hälleberg. Efter Hunger Games trodde jag att Josh Hutchersons Peeta och hans relation till Jennifers Katniss var något av det mest intetsägande och ointressanta man kunde se men det var alltså innan Theo James Four/Tobias Eaton gjorde entré.

Kate Winslets Jeanine Matthews får lite mer att bita i i denna andra del men plockar ändå hem en rätt enkel lönecheck. Samtidigt måste det vara något som drar med dessa filmatiseringar eftersom man till Insurgent lyckats fixa Naomi Watts i rollen som Evelyn. På pappret starka kvinnoroller och i realiteten duktiga skådespelerskor, en ansträngning som rent resultatmässigt måste sägas vara lite bortkastad. Men förstås bättre än ingenting…

Det är väl knappast så att jag biter på naglarna i spänd förväntan över nästkommande del (som, surprise, surprise, kommer att dela upp Allegiant i…wait for it…TVÅ delar. Varför tänka nytt, det är ju så jobbigt?) men i nuläget kan jag ändå tänka mig att i alla fall göra ansträngningen att gå mindre än en kilometer en fredagskväll för att se The Divergent Series: Allegiant – Part 1. Ibland är det helt ok med McDonalds.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser