PoltergeistFör att vara en familj där mannen är arbetslös och hustrun förgäves försöker klämma ur sig en bok är Bowens förvånansvärt optimistiska. I alla fall mamma Amy och pappa Eric tillsammans med yngsta dottern Maddy. Däremot är tonåriga Kendra och den yngre Griffin mindre trakterade av flytten till det nya huset.

Denna flytt får oss i publiken att undra över vad familjen egentligen flyttade från, Buckingham Palace? Poltergeist-remaken anno 2015 etablerar relativt omgående att familjens flytt är orsakad av förändrade ekonomiska förhållanden men särskilt tajt verkar det inte vara med tanke på att familjen köper ett helt hus (även om det råkar ligga i ett mindre attraktivt område) och dessutom inte tycks ha några större problem med att fylla det med smartphones, iPads och TV-apparater.

Men snart börjar konstiga saker hända i huset och vi är på mammas drygt 30-åriga gata när Maddy framför den flimrande TV:n förkunnar: They’re here…

Ska det vara en poäng med en remake bör den leverera något mer eller annorlunda jämfört med originalet och jag tycker inte att Poltergeist lyckas med varken det ena eller det andra. Ok, effekterna är förstås snyggare och vi får oss en liten sneak peak in i poltergeist-dimensionen. Men utöver det är versionen från 2015 i princip en karbonkopia (när ska svenska språket få en mer uppdaterad motsvarighet till “copy-paste”?) av filmen från 1982.

Nu har jag kanske orimligt nostalgiska minnen av originalet men även om den aldrig var särskilt läskig (jag såg den inte när det begav sig, ska kanske tilläggas) hade den ändå en viss charm och den där omisskännligt Spielbergska familje-känslan. Typ ”vi mot världen” och en grupp människor som man faktiskt brydde sig om och engagerade sig i.

Intet sådant i den moderna varianten. Poltergeist försöker understryka att alla i familjen på något sätt känner skuld mot antingen Maddy specifikt (mamma och Griffin) eller familjeenheten (pappa och Kendra) men när de i slutänden tillsammans arbetar för att rädda både den förra och det senare är i alla fall jag helt kallsinnig inför utgången. Kendras framhasplade ursäkt för att hon varit en tonårsmegabitch är alltför malplacerad för att rendera i något annat än ett höjt ögonbryn och ett hånskratt.

Remaken måste förstås arbeta med det faktum den presumtiva publiken sannolikt vet precis vad det handlar om. Men trots en liten blinkning till den klassiska repliken ”This house…is clean” gör övriga val bara att den blir mindre spännande. Exempelvis får familjen med en gång veta att huset är byggt på en kyrkogård som ”flyttades”. Inte heller denna upplaga är alltså det minsta otäck trots att man krämar på med både hoppa till-effekter och läskiga clowndockor en masse.

Två saker gör den dock bra eller bättre än sin förlaga. Slutcrescendot orsakas inte av något så idiotiskt som att stanna kvar i ett hemsökt hus för att sätta igång med att tvätta håret. Och den korta scenen mellan pappa Eric (en i övrigt fullkomligt bortkastad Sam Rockwell) och Griffin där de kommer överens om att man kan vara modig fastän man är rädd var riktigt fin.

Nej, då ser jag nog hellre om originalet. Kackiga gummiträd och allt.

star_full 2

Movies-Noir och Filmparadiset är snabba på Poltergeist-bollen och har hunnit se filmen.

Annonser