Much Ado RetoldNär jag nu ändå klämt två olika adaptionen av Shakespeares gamla dänga Much Ado About Nothing eller Mycket väsen för ingenting som översättningen lyder på svenska kunde jag ju lika gärna ta tredje gången gillt.

Denna version är ytterligare en av deltagarna i BBC-satsningen ShakespeaRe-Told, är regisserad av Brian Percival (som gick vidare till exempelvis adaptionen av Markus Zusacks The Book Thief) och skriven av David Nicholls som gjorde sig ett stort namn 2009 med succén One Day.

Till skillnad från Branagh och Whedon är nu den elisabetanska dialogen hystad överbord. Själva handlingen utspelar sig på den småskaliga redaktionen till det lokala nyhetsprogrammet Wessex Tonight där programledaren Beatrice börjat tröttna på sin äldre, manliga, kollegas oprofessionella agerande. Det finns en gräns för hur många gånger det är kul att bli tafsad på i i direktsändning.

Men frågan är om hon ändå inte skulle ha fördragit ett fortsatt tafsande när Keith ersätts med charmören Benedick. Han dumpade nämligen Beatrice för ett par år sedan och hon har aldrig förlåtit honom för det.

En annan oförsonlig typ på redaktionen är regissören Don som förutom att bli degraderad och ersatt av mer pålitlige regissören Peter av nyhetschefen Leonard (med ett fåfängt hopp om att Don ska säga upp sig självmant) också ser sig dumpad av Leonards dotter Hero, tillika väderpresentatör i programmet.

Hero å sin sida ser det inte så mycket som en dumpning som ett försök att få Don att sluta stalk-uppvakta henne efter en omgång pity-sex. Hon är betydligt mer intresserad av den unge (för att inte nämna ickepatetiske och oskiljde) Claude och lyckligtvis slumpar det sig så att Claude också är intresserad av Hero.

Att förflytta handlingen av denna skvallerkomedi till en nyhetsredaktion tycker jag är ett smart val av Nicholls. Det är en arbetsplats där många olika människor av många olika åldrar ändå kan forma starka vänskapsband. Dessutom är den tillräckligt rörig för att han på ett trovärdigt sätt ska kunna iscensätta alla dessa samtidiga samtal som pågår där det bara verkar vara de direkt inblandade som uppfattar vad som sägs.

Rent berättelsemässigt kan man eventuellt också uppmärksamma ett modernt närmande från Nicholls och Whedon eftersom de till skillnad från Branaghs mer klassiska i sina respektive inledningar uttryckligen visar tittarna att Beatrice och Benedick en gång i tiden haft ett förhållande.

Det är en grundförutsättning som gör Beatrice och Benedick (i Sarah Parish och Damien Lewis skepnader) ett hyfsat trovärdigt äldre, mer cyniskt och kanske lite trasigare kärlekspar i kontrast till Hero och Claudes stjärnögda tonårslycka. Tyvärr gör det samtidigt att de himlastormande kärleksbetygelser som det äldre, mer cyniska och kanske lite trasigare paret ska kasta i varandras armar inte blir riktigt lika trovärdiga.

Nicholls har också uppdaterat sin historia så till vida att både elaborerade monologer och de överdrivet farsartade elementen från Branagh och Whedons versioner (egentligen Shakespeares förstås) är förhållandevis bortstädade. Rimligt, men tyvärr också något som gör att denna version inte är riktigt lika rolig som de två andra. Samtidigt innebär uppdateringarna ett förändrat slut som är en avsevärd förbättring i förhållande till Whedons val att köra en bokstavlig uppsättning men i modern miljö.

Denna version skämmer absolut inte sin plats bland Shakespeare-adaptioner även om jag tycker att det rent visuellt märks att det är en TV-produktion. Detta då till skillnad från Macbeth som försökte göra något eget i det avseendet, ett drama som dessutom bara genom att vara en tragedi istället för en komedi får en bättre känslomässig slagkraft. Men så här halvvägs in i SkaespeaRe-Told kan jag inget annat än applådera satsningen och varmt rekommendera dem som en bra inkörsport ifall man vill doppa tån i Shakespare-oceanen.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser