Gallipoli (1981)

GallipoliNio år efter Gallipoli gjorde australiensiske regissören Peter Weir en film om hur en manlig ungdomsgeneration krossas mentalt på den strikta internatskolan ”Hellton”. I den tidigare filmen beskriver han istället hur en manlig ungdomsgeneration krossades rent fysiskt på de turkiska kullarna vid Gallipolihalvön under första världskriget.

Det är maj 1915 och australiensiska tidningar fylls till brädden med ”nyheter” om det ädelmodiga kriget mot hunnerna. Tack vare magnifik tapperhet kommer de allierade att göra processen kort med sin fiende. Kanske inte så konstigt att många unga australiensiska män vill delta och göra sin ”bit”, om inte annat är det ju ett äventyrligt sätt att få se något annat än farmen därhemma. Att mer erfarna vuxna försöker övertala dem att låta bli gör förstås ingen som helst skillnad.

Frank och Archy lär känna varandra när Archy besegrar Frank i en löpartävling. Archy brinner av längtan att ta värvning trots att han inte har åldern inne och Frank erbjuder sig att följa med honom till Perth för just det syftet. Själv är dock Frank allt för pragmatisk för att vara särskilt intresserad av att kriga för britterna – ”It’s not our bloody war!” Men man blir som man umgås och i slutänden har tillräckligt mycket av Archys krigslust smittat av sig på Frank för att även han ska hoppa på krigståget.

Om Pearl Harbor var ett triangeldrama med andra världskriget som kuliss kan man se Gallipoli som någon slags motsvarighet. Bara det att triangeldramat är ersatt av vänskapen mellan Frank och Archy samt att kulissen utspelas knappt 30 år tidigare. Och så är Gallipoli kanske inte ett lika fullt svepande episkt mastodontdrama à la Michael ”lens flare” Bay. Snarare ett utsnitt av hur livet kunde te sig för två unga australiensare som tar värvning och tvingas bli vuxna på ett annat sätt än vad som hittills varit fallet.

Men inte för att armén gör särskilt mycket för att underlätta den processen. Väldigt länge är det för rekryterna som att vara på ett ovanligt varmt och sandigt sommarläger där man ”tränar” ordentligt regisserade attacker med blankskott. Till och med när de landsätts i Turkiet och det trillar ned granater lite här och var är det fortfarande en stämning av fun and games. Inte förrän befälen börjar sätta in rena självmordsattacker mot de turkiska skyttegravarna blir det blodigt allvar.

Men Peter Weir lyckas föga förvånande ändå ladda sitt utsnitt med en sällsam känsla, inte minst tack vare ett noggranna användande av dels Jean-Michel Jarres Oxygene, dels Albinonis Adagio. Särskilt Jarres elektroniska slingor skapar förstås en intressant kontrast till det som utspelas framför våra ögon eftersom det är musik som så uppenbart inte hör till perioden.

I likhet med den sex år tidigare Picnic at Hanging Rock gillar Weir fortfarande att filma sina människor yttepyttesmått i svepande landskap. Som för att understryka deras maktlöshet, vilken ska bli allt för uppenbar när grabbarna väl befinner sig ute på slagfälten. Möjligen handlar det också om att jämställa de enskilda soldaternas försvarslöshet med den hos den forna kolonin i förhållande till det brittiska imperiet. Weir har förstärkt den vinkeln genom att (historiskt inkorrekt) låta sina australiensiska gossar ta smällen för britterna som hyllar deras insats genom att ta det lugnt med sitt afternoon tea.

Även om filmen startar upp med att vi får bekanta oss med Archy på föräldrafarmen upplever jag att Gallipolis huvudperson snarare är Frank. Möjligen beroende på att han spelas av Mel Gibson vars karriär fick sig en rejäl skjuts av den här rollen. Vilket inte är så konstigt eftersom han gör en fenomenal, om än i backspegeln rätt välbekant, rolltolkning. Medan Mark Lees Archy är påfrestande positiv och ibland aningens stjärnögd är Frank som sagt pragmatikern av de två. En streetsmart, opportunistisk och cynisk storstadskille som strax blir Fixaren vart han än hamnar. Och även om pragmatikern överlever rent fysiskt är det den stjärnögde som gör det livet värt att leva.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

5 reaktioner till “Gallipoli (1981)”

  1. Det känns som det är läge att se om den här filmen, speciellt efter The Water Diviner. Jag minns den som väldigt bra men det är också det enda jag minns. 😉

    Men du var smart och såg filmerna i rätt ordning. 🙂

  2. Hmm, ett passande val. Känns inte som en slump. 😉

    Jag är ganska säker på att jag har sett denna, men det var länge sen. Minns obehgalig sekvens när de ska springa upp ur skyttegravarna för att bli kanonmat.

    Jean-Michel Jarre. Hmm, minsann. Ett möjligen överraskande val.

  3. @Fiffi: Jag är alltid smart vettu 😉 Vinsten var väl ffallt att ha de historiska händelserna aningens mer aktuella i skallen än de skulle ha varit annars. Det hade man ju kunnat fixa via Wikipedia om man bara vetat vad The Water Diviner handlat om.

    @Jojjenito: Vill du veta en hemlis? Det är det inte 😉 Jag blev nog inte så känslomässigt engagerad, inte ens när det var kanonmatstime men den var icke desto mindre bra. Överraskande inom ramen för filmen skulle jag säga, annars känns ju Jarre (eller iaf Oxygene) vääääldigt mkt 80-tal

  4. Länge sedan jag såg filmen. Torde nog ta och se om den då jag minns den som bra tom mycket bra men detaljerna är oklara.

  5. @Filmitch: Hade nog tyckt den var bättre om jag sett den med färre förväntningar. Å andra sidan var det inte helt fel att vara lite förberedd på Weirs stil från Picnic…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: