GallipoliNio år efter Gallipoli gjorde australiensiske regissören Peter Weir en film om hur en manlig ungdomsgeneration krossas mentalt på den strikta internatskolan ”Hellton”. I den tidigare filmen beskriver han istället hur en manlig ungdomsgeneration krossades rent fysiskt på de turkiska kullarna vid Gallipolihalvön under första världskriget.

Det är maj 1915 och australiensiska tidningar fylls till brädden med ”nyheter” om det ädelmodiga kriget mot hunnerna. Tack vare magnifik tapperhet kommer de allierade att göra processen kort med sin fiende. Kanske inte så konstigt att många unga australiensiska män vill delta och göra sin ”bit”, om inte annat är det ju ett äventyrligt sätt att få se något annat än farmen därhemma. Att mer erfarna vuxna försöker övertala dem att låta bli gör förstås ingen som helst skillnad.

Frank och Archy lär känna varandra när Archy besegrar Frank i en löpartävling. Archy brinner av längtan att ta värvning trots att han inte har åldern inne och Frank erbjuder sig att följa med honom till Perth för just det syftet. Själv är dock Frank allt för pragmatisk för att vara särskilt intresserad av att kriga för britterna – ”It’s not our bloody war!” Men man blir som man umgås och i slutänden har tillräckligt mycket av Archys krigslust smittat av sig på Frank för att även han ska hoppa på krigståget.

Om Pearl Harbor var ett triangeldrama med andra världskriget som kuliss kan man se Gallipoli som någon slags motsvarighet. Bara det att triangeldramat är ersatt av vänskapen mellan Frank och Archy samt att kulissen utspelas knappt 30 år tidigare. Och så är Gallipoli kanske inte ett lika fullt svepande episkt mastodontdrama à la Michael ”lens flare” Bay. Snarare ett utsnitt av hur livet kunde te sig för två unga australiensare som tar värvning och tvingas bli vuxna på ett annat sätt än vad som hittills varit fallet.

Men inte för att armén gör särskilt mycket för att underlätta den processen. Väldigt länge är det för rekryterna som att vara på ett ovanligt varmt och sandigt sommarläger där man ”tränar” ordentligt regisserade attacker med blankskott. Till och med när de landsätts i Turkiet och det trillar ned granater lite här och var är det fortfarande en stämning av fun and games. Inte förrän befälen börjar sätta in rena självmordsattacker mot de turkiska skyttegravarna blir det blodigt allvar.

Men Peter Weir lyckas föga förvånande ändå ladda sitt utsnitt med en sällsam känsla, inte minst tack vare ett noggranna användande av dels Jean-Michel Jarres Oxygene, dels Albinonis Adagio. Särskilt Jarres elektroniska slingor skapar förstås en intressant kontrast till det som utspelas framför våra ögon eftersom det är musik som så uppenbart inte hör till perioden.

I likhet med den sex år tidigare Picnic at Hanging Rock gillar Weir fortfarande att filma sina människor yttepyttesmått i svepande landskap. Som för att understryka deras maktlöshet, vilken ska bli allt för uppenbar när grabbarna väl befinner sig ute på slagfälten. Möjligen handlar det också om att jämställa de enskilda soldaternas försvarslöshet med den hos den forna kolonin i förhållande till det brittiska imperiet. Weir har förstärkt den vinkeln genom att (historiskt inkorrekt) låta sina australiensiska gossar ta smällen för britterna som hyllar deras insats genom att ta det lugnt med sitt afternoon tea.

Även om filmen startar upp med att vi får bekanta oss med Archy på föräldrafarmen upplever jag att Gallipolis huvudperson snarare är Frank. Möjligen beroende på att han spelas av Mel Gibson vars karriär fick sig en rejäl skjuts av den här rollen. Vilket inte är så konstigt eftersom han gör en fenomenal, om än i backspegeln rätt välbekant, rolltolkning. Medan Mark Lees Archy är påfrestande positiv och ibland aningens stjärnögd är Frank som sagt pragmatikern av de två. En streetsmart, opportunistisk och cynisk storstadskille som strax blir Fixaren vart han än hamnar. Och även om pragmatikern överlever rent fysiskt är det den stjärnögde som gör det livet värt att leva.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser