Una Nochealt. titel: En natt i Havanna, One Night

Varje år tar sig flyktingar från Kuba till USA:s sydöstra kust. Två av dem skulle kunna vara Elio och Raul. De vill i alla fall hemskt gärna att det ska bli så. Raul drömmer om att ta kontakt med sin biologiske far som ska bo i Miami och Elio… Ja, Elio skulle nog kunna göra vad som helst för Rauls skull. Till och med överge sin tvillingsyster Lila.

Från början av Una Noche är det Lilas röst som möter oss och som ger en föraning om vad som väntar i kulisserna. Men Lila är ingen särskilt pålitlig berättare eftersom hon bara kan ge oss i publiken sin sida av saken, den försmådda och övergivna tvillingsysterns. Därför bjuder regissör och manusförfattare Lucy Mulloy på en hel del historia som enbart rör Elio och Raul.

De träffas när de tillsammans jobbar i köket till ett av Havannas exklusiva turisthotell. Elio blir förälskad men det är framförallt Raul som lider under den kubanska ordningen. Han hatar att alltid behöva kröka rygg för arbetsgivare, turister och poliser. När han är orsak till att en turist blir skadad är det kokta fläsket stekt och de ofullständiga flyktplanerna måste solidifieras i en kubansk grisblink.

Una Noche är en av alla dessa filmer som är ”Inspired by true events”. Jag kan förstå att Lucy Mulloy brinner för sitt ämne men jag kan inte tycka att hon förmedlat det särskilt bra. Att filmen tycks ha överösts med priser på diverse mer eller mindre kända filmfestivaler (Telia Award på SFF till exempel) är obegripligt.

Inte minst eftersom en del av de priserna delats ut för skådespelarinsatser och ju längre filmen lider, desto mer övertygad blir jag om att ingen av de tre huvudskådespelarna – Dariel Arrechaga, Anailín de la Rúa de la Torre och Javier Núñez Florián – är några särskilt bra sådana.

Historien dras dessutom med problem både innehålls- och berättarmässigt. Jag kan inte riktigt tro på att Elio och Raul är så orealistiska och bortkomna att de på fullaste allvar tror att de kan paddla från Kuba till Miami på en flotte gjord av några brädlappar och ett par uppblåsta innerslangar, guidade av en stulen bil-GPS (som förstås inte funkar väl ute på böljan blå). Elio köper en begagnad motor som förstås inte heller funkar (vi får inte se om han ens testar den innan de ger sig av), därav paddlandet.

Killarna väljer dessutom, var och en på sitt håll, de mest olämpliga tidpunkter att förklara sin kärlek för en (dessutom) kallsinnig mottagare. Och att Raul ens för två sekunder skulle bli lurad av den prostituerade ”kvinnan” han försöker ragga upp motsägs allt för starkt av den lättfotades ovanligt mörka röst.

Valet av Lila som berättare blir konstigt eftersom hon som sagt blir bortkopplad under delar av filmen i och med att det är Raul och Elios flykt som beskrivs. Vad spelar hon egentligen för roll utöver den som berättare? Hon måste dessutom förklara för oss att Raul stör dynamiken mellan henne och tvillingbrodern, för det är inget som blir tydligt för våra ögon. Delarna som handlar om Lila och Elios pappas otrohet, Rauls sjuka mamma och de amerikanska turisterna får alldeles för lite utrymme för att fylla någon egentlig funktion.

Och jag gissar att förklaringen till alla dessa problem går att finna i filmens Wikipedia-artikel: ”Whilst in Cuba Mulloy’s story developed as she searched for young untrained talent to take the lead roles”. Ovana skådisar samt en improviserad och oplanerad historia får helt enkelt svårt att resultera i en bra slutprodukt.

Vilket förstås är synd, för här finns mycket som hade tjänat på att utforskas. Jag hade gärna fått en bättre bild av hur det är att leva på Kuba och i Havanna. En nation där läkemedel ska vara gratis men det ändå går att skapa en lukrativ business på att sälja samma läkemedel i en lägenhet ur en kyl som också får dubblera som säng. Hur det är att leva i en stad där man inte har mycket, samtidigt som andra nationaliteter bara ser ett billigt semesterparadis.

star_full 2star_half_full

Annonser