CthulhuRuss Marsh ska tillbaka till hemstaden Rivermouth på den amerikanska nordvästkusten. Det är ingen resa han ser fram emot men hans mamma har dött och det finns inget val. Rivermouth är en inskränkt landsortshåla där Russ sexuella läggning (o-straight) inte ses med blida ögon. Särskilt hans far har starka invändningar, av religiösa anledningar. Russ far är dock inte djupt troende kristen som man kanske skulle kunna tro. Däremot är han ledare för The Esoteric Order of Dagon, en stark kraft i den lilla staden. Oh, that old time religion…

En svår trafikolycka får Russ att missa begravningen och trots att han skulle vilja lämna Rivermouth så snart som möjligt tvingas han hänga kvar ett par dagar tills dess att moderns affärer är i ordning och hennes hus är bortauktionerat. Dagarna ger honom i och för sig tid att återuppta vänskapen med barndomskompisen Mike men också för upptäckten att allt inte står rätt till.

Han drömmer hemska mardrömmar och vaknar med en mystiskt formad sten på bröstet. I en av de gamla byggnaderna som finns längs med kusten hittar han sitt eget och många andras namn ritade inkritade på golv och väggar. Mystiska processioner med lilaklädda människor marscherar ut till samma byggnader. Och hur var det med den där förföriska zooskötaren (hej, Tori Spelling!) som gör sitt bästa för att övertala Russ om att han ska ge henne ett barn? Hennes rullstolsburne makes lika ivriga, men något mindre förföriska, övertalningsförsök gör honom bara ännu mer misstänksam.

Som vanligt visar sig Howard Philips Lovecraft vara en svår nöt att knäcka för filmmakare. Mycket i Lovecrafts Cthulhu mythos hänger ihop mer eller mindre löst men i fallet Cthulhu måste jag säga att regissör och manusförfattare Daniel Gildark gett sig på lite falsk marknadsföring. Den vane Lovecraft-läsaren kan sannolikt av den ovanstående beskrivningen av filmens berättelse dra slutsatsen att Cthulhu, sin titel till trots, inte alls är en filmatisering av den klassiska novellen ”The call of Cthulhu”. Däremot är den en filmatisering av den nästan lika klassiska ”The shadow over Innsmouth”. Antagligen satsade Gildark på att namnet Cthuhlu skulle vara mer välbekant och därmed mer lättsålt.

Historien är förflyttad från Lovecrafts östkust till västkusten men med ett rejält gråfilter över hela härligheten funkar just den detaljen riktigt bra. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om digitalvideo-känslan, bilden blir som så ofta annars väldigt klar och skarp i ett läge när jag hade velat ha något grynigare.

På plussidan bör man kanske också notera den stora roll som Russ homosexualitet får. Mig veterligt har det ämnet inte varit särskilt vanligt i tidigare Lovecraft-produktioner, samtidigt finns det förstås inget självändamål med huvudpersonens sexuella läggning. Jag antar att man skulle kunna se historien som en slags skräckversion på exempelvis Xavier Dolans Tom à la ferme. I likhet med den leriga kanadensiska landsbygden är samhället som ska föreställa Rivermouth tomt och kargt och det brusande havet blir ibland riktigt olycksbådande.

Vilket kan behövas, för Gildark får inte ihop sin produktion. Här och var glimtar det till av både visuella och plotmässiga element i en riktigt bra Lovecraft-skräckis men helhetsintrycket är inte positivt. Till en början är stämningen i Rivermouth (och även övriga världen, är apokalypsen månne i antågande?) obehagligt tryckande men när Gildark försöker upprätthålla den genom att hela tiden slänga in mer konstigheter som egentligen aldrig får någon ordentlig upplösning övergår känslan i att snarare vara frustrerad.

Manuset hänger inte ihop och Gildark har tyvärr heller inte riktigt lyckats trumma ihop en ensamble som skulle kunna upprätthålla det. Russ själv spelas av en Jason Cottle som väl (oftast men inte alltid) gör ett helt ok jobb. Många av de andra inblandade verkar däremot rätt obekväma i sina roller. Det försöker man kompensera genom att spela över å det grövsta vilket får till följd att Cthulu innehåller en hel del mer eller mindre motiverade känslomässiga utbrott. Det gråts och skriks med saliven flygande runt läpparna och det blir helt enkelt inte särskilt bra.

Jag får intrycket av att Cthulhu är en amatörprodukt och då vill man ju gärna hellre fria än fälla. Så visst, här finns som sagt ett hyfsat grundmaterial till en betydligt bättre film och Gildark visar på både visuell och narrativ ambition. Men slutresultatet lämnar en del övrigt att önska. Bättre lycka nästa gång!

star_full 2star_half_full

Annonser