Wakolda (2013)

alt. titel: Den tyske läkaren, The German Doctor

Femton år efter andra världskrigets slut, 1960, anlände Mossadagenten Isser Harel till Buenos Aires. Eftersom Argentina generellt inte biföll ansökningar om utlämnande av medborgare (oavsett anklagelser om tidigare krigsbrott) hade premiärminister David Ben-Gurion godkänt att Harel och hans team istället skulle tillfångata sitt tilltänka byte i hemlighet.

I maj brottade man in föredetta SS-Obersturmbannführer Otto Adolf Eichmann i en bil. Han hölls fången i flera dagar innan hans identitet kunde anses bekräftad och han smugglades ut ur landet.

Men Eichmann var inte den ende nazisten i Argentina som Harel tyckte sig ha korn på. Varför nöja sig med en krigsförbrytare när man kan få tag på två? Han hade nämligen fått tips om att även läkaren Joseph Mengele befann sig i huvudstaden.

Men ska man tro Wakolda befann sig Mengele långt från Buenos Aires. Närmare bestämt bodde han på ett familjeägt hotell under namnet Helmut Gregor vid Andernas sluttningar i närheten av staden San Carlos de Bariloche. Här hade det länge funnits många tyskspråkiga immigranter och på 1930-talet hade staden byggts om för att likna en europeisk alpby.

Precis som hemma för ett gäng tyskar med andra ord. Den tolvåriga Lilith har fått en alldeles särskild kontakt med doktor Gregor och undrar lite över att många av stadens andra tyskar tycks behandla honom som en aktningsvärd person. Själv är hon lockad av doktorns löfte om att han genom sina experiment med tillväxthormoner kan få nästan vem som helst att växa. Lilith är nämligen liten för sin ålder och blir ständigt retad för det i den tyska skolan där hon går med sina syskon.

Två som däremot inte är lika lättflörtade är Liliths pappa Enzo och arkivarien som arbetar på skolan, Nora. Enzo undrar inte så lite över herr Gregors intresse för hans dotter och gravida fru. Nora å sin sida tycks särskilt intresserad av att försöka få den gode doktorn att fastna på bild.

Wakoldas huvudperson är Lilith och jag antar att filmen ska föreställa någon slags coming of age-historia. Den skulle mycket väl annars ha kunnat framställas som en rejäl thriller med skumma tyskar som smyger omkring och doktor ”Gregor” som noggrant för bok över Lilith och hennes mammas tillväxtkurvor i sin omfångsrika anteckningsbok. Till viss del är historien också upplagd som en sådan, med Nora som försöker utröna om tysken verkligen är den hon tror att han är.

Nej, någon thriller är Wakolda verkligen inte men problemet är att det inte finns några andra element i filmen för att fylla det tomrummet. Lilith genomgår inte tillräckligt mycket av psykologisk förändring för att jag ska engagera mig i henne som huvudperson. Överhuvudtaget lyckas inte filmens historia intressera mig.

Kanske det beror på att Wakolda möjligen inte så mycket är ute efter att berätta en historia, som att bearbeta ett nationellt trauma. Eichmann och Mengele var ju knappast de enda nazisterna som fann en fristad i Argentina och särskilt San Carlos de Bariloche tycks ha varit nerlusat med dem. Så till den milda grad att det till och med ryktas att Adolf Hitler och Eva Braun inte alls skulle ha dött i den där berlinska bunkern utan istället lyckats fly till en hacienda i närheten av just Bariloche.

Men även om nationella trauman inte blir särdeles intressanta filmer är det förstås ett säkert kort för att bli uppmärksammad i internationella filmsammanhang. Så blev Wakolda också nominerad till både Un Certain Regard i Cannes och utnämnd till Argentinas Oscars-bidrag. Not good enough for me. Till skillnad från årets Wild Tales som bara blev bättre vid en omtitt.