Lone WolfMaken drabbades av en obönhörlig längtan efter de där episkt häftiga Chuck Norris-filmerna han mindes från en avlägsen ungdom. Och sämre hustru är man ju inte än att man ställer upp som filmsällskap.

En av uppenbarelserna var alltså denna Lone Wolf McQuade och för mig som är utrustad med senare Norris-minnen tar det inte särskilt många minuter innan jag ser kopplingen mellan Lone Wolf och Cordell Walker. Wikipedia upplyser mig om att hade det inte varit för copyrightdispyter hade Cordell sannolikt fått heta Lone Wolf.

J.J. McQuade är nämligen en ranger i staten Texas men hans ensamvargsbeteende går inte hem hos chefen. Hans rangers ska vara vattenkammade och välartade familjefäder som går i kyrkan. Tror vi att den frånskilde J.J., som numera endast delar sin nedslitna trailer med en vapenarsenal nog för ett helt kompani och en prärievarg (fast borde han då egentligen inte heta Lone Coyote McQuade?), skiter högaktningsfullt i vad hans chef tycker? You’re damn right, he does!

Icke desto mindre blir McQuade utrustad med en ung och ambitiös latinopartner vars eventuellt välgörande inverkan på sin äldre kollega inte verkar vara hälften så stor som McQuades inverkan på honom själv. Inom kort skiter patrullman Ramos högaktningsfullt i allt vad regelrätta polisprocedurer heter på ett sätt som hade fått hans motvillige mentors ögon att tåras. Om det inte vore för att så hårda män aldrig dansar, än mindre grinar (jamen, ni ser ju affischen?! Det blir inte så mycket hårdare än så här…).

Förutom polisarbete har McQuade också tid för lite romans, men det bästa är förstås om man kan kombinera nytta med nöje. Det fixar nu McQuade via den sköna Lola Richardson, som han snattar under näsan på den skurkaktige Rawley Wilkes. Denne Wilkes bevisar sin skurkatighet genom att smälla upp en kampsportsring i det mittersta av Texas och, iförd en röd karategi, slå ett par andra gubbar i blå karategi på käften.

Wilkes försöker sedan hetsa McQuade att slåss, men vår hjälte är för tillfället mer intresserad av att limma på slagskämpens älskarinna, den sköna Lola. Men för att fånga McQuades uppmärksamhet räcker det för Wilkes att kapa en (förvånansvärt lättkapad) militärtransport, smockfull med vapen, och sedan lite halvhjärtat försöka döda J.J.s dotter som blivit vittne till det hela. Visst känner vi den avslutande tvekampen i ett solgassigt läger närma sig?!

Enligt uppgift (Wikipedia, vad annars?) ska manuset ha fått handpåläggning av själve John Milius, stolt textfader till Dirty Harry och Apocalypse Now. För att uttrycka det milt: det märks inte. Relationen mellan J.J. och Lola utvecklas lika snabbt, ryckigt och konstigt som den mellan Scot James och Nancy (eller Justine eller Aura, take your pick) i The Octagon. Efter att ha pussats lite står hon plötsligt oinbjuden och dammsuger J.J.s vardagsrum. Han blir fullt förklarligt lite upprörd över intrånget varvid hon blir helt hysterisk. Trots att han var på väg till något viktigt jobb och bara skulle plocka på sig lite fler vapen dröjer det dock inte länge innan de lekfullt rullar runt i gyttjan på hans gårdsplan.

Relationen till dottern Sally är kanske inte riktigt lika skum, men ett bra tag undrar jag om det är meningen att hon ska vara utrustad med en mental funktionsnedsättning? Hon ser nämligen ut att vara 17-18 men skuttar runt, kastar sig i pappas famn och tjuter ”Daddy!” för full hals som vore hon max 10.

Händelseutvecklingen är inte direkt konstig. Däremot undrar jag lite när uppenbart inkompetenta lagens väktare för typ tredje gången försöker arrestera ett välbeväpnat och månghövdat skurkgäng genom att utan något som helst skydd ställa sig rakt upp och ned och uppmana dem att lägga ned sina vapen. De framstår därmed inte så mycket som poliser (eller ATF-agenter) som väldigt stora måltavlor.

Jag är ledsen min käraste, men utan förlåtande omständigheter som ett femtonårigt grabbgäng svältfödda på action och en skrapig VHS-kopia framgår inte J.J. McQuades coolhet riktigt lika väl som du nog uppfattade den på 80-talet.

star_full 2star_half_full

Annonser