alt. titel: Falken och snömannen

The Falcon and the SnowmanThe Falcon and the Snowman inleds med en tydlig BOATS-förklaring och i det här fallet är det nog ingen dum idé eftersom historien (som så ofta när det gäller BOATS) är så osannolik att man annars avfärdat den direkt.

I väntan att påbörja sin utbildning får Chris Boyce i mitten av 70-talet jobb på ett teknikföretag med försvarskontrakt. Av någon anledning är uppenbarligen en kille nyss fyllda tjugo och ännu inte innehavare av någon kvalificerande utbildning guldmaterial för det superduperhemliga jobbet som bara kan utföras i företagets ”Black Vault”.

Väl på plats visar det sig i och för sig att kontrollen av de anställda är rätt slapp, kollegan Gene är exempelvis en jäkel på att blanda drinkar med papperstuggen. Men den information som de är satta att övervaka handlar inte bara om CIA-anställda som utber sig om biljetter till diverse sportevenemang. Chris upptäcker snart att landets säkerhetstjänster har sina smutsiga fingrar i alla möjliga grytor där han inte tycker att de borde höra hemma.

Svårt desillusionerad över sitt hemlands moral (innan det nuvarande jobbet gick han en kort tid på ett prästseminarium) söker han råd hos barndomskompisen Daulton Lee. Antagligen är Daulton den ende Chris känner att han kan prata med, för kompetensmässigt kan Daulton inte bidra med så mycket mer än sina knarkaffärer över mexikanska gränsen.

Förslaget att gå till tidningarna avfärdar Chris med en gång, det gör ändå ingen nytta. Men vilken nation är mer fredsälskande än någon annan på jorden och därmed skulle kunna göra något bra med informationssprängstoffet som Chris sitter med? Ryssarna, så klart!

Killarna kläcker någon slags rudimentär plan kring hur de skulle kunna sälja hela klabbet till sovjetiska ambassaden i Mexico City och kuriren blir Daulton. Inte bara för att han vet hur en mexikansk slipsten ska dras, utan också för att han hotas av en knarkdom i USA. Great planning, guys… Det dröjer förstås inte länge innan grabbarna är ute på alldeles för djupt vatten och de hungriga kommunisthajarna börjar cirkla runt dem.

Duktige veteranen John Schlesinger har regisserat en film som utan större åthävor berättar sin historia. De huvudsakliga skådespelarprestationerna från Timothy Hutton som Chris och Sean Penn som Daulton (föga förvånande särskilt från Sean Penn) är bra. Killarna blir allt mer nojjiga vartefter deras lilla planering börjar gå mer och mer åt helvete och i Daultons fall understöds nojjigheten av en liten anings kokainberoende.

Möjligen var Schlesinger ute efter att berätta en större historia än enbart den om två unga landsförrädare, jag får känslan av att han kanske velat säga något om tidsandan i slutskedet av en katastrofal Watergateskandal. Att USA inte längre går att lita på, inte längre är landet som flödar av mjölk, honung och cheerleaders. Chris desillusionering är inte bara hans egen, utan hela den amerikanska befolkningens, som den hårda vägen inser att bedrägeriet går djupare än man någonsin trott vara möjligt. Särskilt tydligt blir dock aldrig den här vinkeln och någon större hjälp från texten till Bowie-hiten ”This is not America” får man inte heller. Eller vad sägs om: “Blossom falls to bloom/This season/Promise not to stare/Too long/For this is not a miracle”?

Problemet är också att alla sådana ansatser för min del överskuggas av att huvudkaraktärerna är så monumentalt stupida. Filmen beskriver alldeles föredömligt hur ryssarna med små, små steg försöker veva in storfisken som de tror sitter i änden på reven och hur killarna blir mer och mer insyltade. Men jag har väldigt svårt att känna något som helst medlidande med dem eftersom de faktiskt satte igång hela skiten med vidöppna ögon. Kan Chris Boyce på fullaste allvar, i mitten av 70-talet, verkligen vara så otroligt blåögd att han trodde att Sovjet verkade för fred på ett sätt som USA inte gjorde?! Själv tycker jag allt att det låter som lite av en efterhandskonstruktion.

Till detta läggs Daultons hantering av sin egen överhängande knarkdom. Han är efterlyst i USA men kan inte låta bli att antagligen bli tjusad av spionlivet. Han skuttar därför fram och tillbaka över gränsen mot Mexiko som om han siktade på att bli världsmästare i att hoppa hage. Han berättar gärna för alla som vill lyssna vad han och Chris håller på med. Men kanske är tjockskalligheten ärftlig med tanke på att föräldrarna inte verkar ana oråd när deras knarklangande son erbjuder dem ett snajsigt boende i Costa Rica.

Det här gör tyvärr att jag inte direkt blir engagerad eller berörd av det som händer Chris och Daulton – jag uppfylls bara av en obönhörlig vilja att säga ”Men skyll er själva, förbannade pundhuvuden”. The Falcon and the Snowman är en solid kalla kriget-produkt med en klar 70-talskänsla men utan någon större spänning eller förmåga att beröra.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser