Att få smacka med tungan och med knappt tillbakahållen hånfull skadeglädje i rösten kunna få säga ”Vad var det jag sade?” kan vara roligare än det borde få vara. Men när mottagaren av de fruktade orden är en själv försvinner något av humorn.

Jag förutspådde ju efter Anders Jallais mindre lyckade Spionen på FRA att jag sannolikt inte skulle kunna hålla tassarna borta. Och se här, likt en jycke som omöjligt kan hålla sig ifrån det halvruttna rådjurskadavret i skogen (för att först få rulla sig i härligheten och sedan äta skämt kött tills man spyr upp det igen – totally worth it!), har jag gått på samma nit igen. Två gånger, dessutom.

LandsförrädarenJag ska med en gång avslöja vad som knappast kan kallas för scoop: Jallai lyckas inte bättre med varken Landsförrädaren eller Natoagenten än han gjorde med Spionen från FRA. Men hur det nu är går det inte att komma ifrån att det finns ett visst perverst nöje i att konsumera skräp, oavsett om det kommer i bok- eller filmformat.

Med hela trilogin i ryggen är det tydligt att Jallai möjligen började med intentionen att skriva en spännande thriller och krydda med lite olösta svenska konspirationsmysterier. Snart har han dock gått över till att använda böckerna som en skönlitterär plattform för att avslöja det konspirations- och övervakningssamhälle den stora massan i lycklig ovisshet lever i. Han har blivit privatspanarnas främsta språkrör, vilken frågan än vara månde.

Men en som förstås inte är lyckligt ovetande är vår hjälte Anton Modin och hans vapendragare Bill Bergman, John Axman och Harry Nuder. Från åttiotalets ubåtskränkningar går Modin & Co i Landsförrädaren vidare till att försöka lösa mordet på den svenske statsministern ”Paul Olofsson” och sedan i Natoagenten att dyka ned till Estoniavraket. På vägen måste Modin slåss mot allehanda motståndare som förstås inte vill att han ska få svar på det han försöker nysta i. Särskilt gäller det hans gamle chef Chris Loklinth inom SSI, den militära Sektionen för Särskild Inhämtning.

Böckerna funkar inte på något plan. För mig, ska kanske tilläggas, det finns uppenbarligen läsare som tycker att exempelvis Natoagenten är ”lättläst och har en bra spänningsnivå”.

NatoagentenHandlingen skulle kunnat funka, för vad är mer spännande än konspirationsteorier? Men det blir alltför uppenbart att Jallai inte bara fabulerar fritt utan har ett Budskap med sina böcker och då blir det hela för klumpigt. I princip allt finns med på något hörn: Catalinaaffären, Cats Falk, ubåtskränkningarna, Palme-mordet, bordellaffären, Estonia och Stig Wennerström. Han har dessutom valt att förklä vissa personer under lövtunna alias (Hans Holmén), men andra inte och det tycks inte finnas någon konsekvens i det hela.

Att Modin, som ska ha rekryterats till SSI som 18-åring, hela tiden tycks bli förbluffad över vad säkerhetstjänsten är kapabel till känns osannolikt. En välvillig tolkning är att detta är en plantering av Jallai eftersom en del förträngda minnen flyter upp till ytan hos vår hjälte i Natoagenten. Lite mer svårsmält är påståendet att taktiken ”sant är falskt och falskt är sant” (alla som verkar vara KGB är egentligen CIA och tvärtom) skulle vara en ”välbevarade hemlighet”. Det räcker ju med att plocka upp närmaste David Icke eller annan valfri foliehattsanhängare för att inse att så knappast är fallet.

Å andra sidan visar Jallai själv den underbara logik som blir konsekvensen av ett sådant resonerande. Paul Olofsson (det vill säga Palme) måste ha varit kopplad till amerikanerna eftersom alla trodde att han hörde till ryssarna. Samtidigt hör Tony Blair helt uppenbart till amerikanerna eftersom han hela tiden håller Bush bakom ryggen. Världen kan helt enkelt tolkas in i precis det mönster som man själv tycker sig se.

Upplägget gör att Jallai måste infoga en hel del bakgrund för att inte göra sina läsare allt för förvirrade, vilket stoppar upp händelseutvecklingen. Särskilt som det ofta läggs fram i en oerhört kryckig språklig form där personer får tänka fram en hel föreläsning om exempelvis SSI:s historia.

Överhuvudtaget är språket böckernas största black om foten eftersom det påverkar inte bara handlingsframställningen, utan också relationer och karaktärsbeskrivningar. Jallai lyckas sällan antyda något, det mesta skrivs rakt ut i funderingar som ingen vettig människa skulle formulera. Ibland har den gode författaren också blivit lite lat – beskrivningen av Chris Loklinths underhuggare Bob Lundin i Natoagenten är i princip CTRL+C och CTRL+V från Landsförrädaren.

Jallai har dessutom valt att göra sina skurkar allt mer diaboliska eller åtminstone frånstötande, vilket blir lite löjeväckande efter ett tag. I Natoagenten är Loklinth utrustad med inte bara bajsluktande andedräkt, näspetande samt ett ihärdigt huvud- och skrevkliande (alltid lukta på fingrarna efteråt) utan också en rejält misogyn attityd.

Den undermåliga formuleringsförmågan känns igen från Spionen på FRA. En bokhylla är proppfull med böcker med ”ryggarna utåt”, någon är ”formell som en telefonstolpe”, en annan blir ”kav lugn”. Det här påverkar som sagt även relationsbeskrivningarna eftersom Jallai har pippi på att lägga till benämningar på det mesta.

Om man har känt varandra länge säger man inte ”Kommer du ihåg när vi sprang på rockklubben Ritz?”. Om Bill Bergman verkligen är Anton Modins BFF skulle Modin inte behöva säga ”Ellinor, min dotter”. Och att hänvisa till ”min katt, Miss Mona” i samtal med Harry Nuder, som ska ha varit kattvakt till nämnda husdjur under en längre period mindre än ett år tidigare, gör inte heller underverk för läsbarheten.

Jallai har numera valt att kasta loss från förlaget Lind & Co och arbetar ”helt utan skyddsnät och förläggare med känsliga nerver”. Resultatet är den 2013 utgivna Bilderbergergruppen, vilken enligt författaren själv är ”ocensurerad”. För konspirationsteoretikernas upplysningsiver, bevare oss, milde Herre Gud.

Landsförrädaren (2011)
star_full 2

Natoagenten (2012)
star_full 2

Annonser