Musikalvecka: Love’s Labour’s Lost (2000)

alt. titel: Kärt besvär förgäves

Tja, ingen ska beskylla Sir Kenneth Branagh för att vara rädd att testa nya (Shakespeare)saker. Efter att ha kört ett hyfsat traditionellt spår med Henry V och Much Ado… uppdaterades Hamlet från 1996 rent tidsmässigt men den elisabetanska dialogen och pjäsens imponerande längd behölls.

Kanske fick mastodont-Hamlet ett par säkringar att gå inne in hjärnan på Kenta eller också fick han för mycket tid att ploga upp nya fåror under de fyra år som förflöt mellan Hamlet och hans nästa Shakespeare-adaption, kärleks (vad annars?!)-komedin Love’s Labour’s Lost.

Här möts tittarna nämligen av en musikal i till viss del samma stil som Woody Allens Hamlet-årsbarn Everyone Says I Love You. Året är 1939 men trots krigsmuller i horisonten sjungs och dansas det en hel del i det lilla konungariket Navarre. Eventuell soldatträning är heller inget som ligger för vare sig den unge regenten Ferdinand eller hans tre trogna vapendragare Berowne, Longaville och Dumaine.

De fyra tar en gemensam ed på att de ska undvika allt kvinnfolk för att kunna fokusera på sina studier och en strikt fasta under de kommande tre åren. Men förargligt nog följs deras edtagande raskt av ett besök av den franska prinsessan samt hennes hovdamer Rosaline, Maria och Katherine. Prinsessan är ju kunglig gudbevars, så hon behöver inget förnamn. (Genus-o-metern: Men Ferdin… Shakespeare: Shut up!)

Ta en kärlekskomedi av Shakespeare samt fyra män och fyra kvinnor. Vad har vi då? Jomen, givetvis fyra perfekta kärlekspar som efter lite förvecklingar landar i trygg tvåsamhet. Just den delen är förstås heller inget som Branagh har laborerat allt för mycket med, han har lagt mesta krutet på sång- och dansnummer samt journalfilmsliknande inslag för att förklara resten av historien som liksom inte riktigt får rum i den begränsade musikalramen.

Att dra paralleller till Everyone Says… ligger ganska nära till hands, både för att Allen och Branagh har vänt sig till ungefär samma musiktradition (örhängen av exempelvis Cole Porter från 20- och 30-talen) och för att filmerna till sitt innehåll är enkla kärleksbagateller som egentligen inte har någon direkt handling. Men i den här jämförelsen slår mr Allen mr Shakespeare som manusförfattare med hästlängder, trots att den senare haft hjälp av mr Branagh. Everyone Says… är humoristisk, charmig och romantisk. Love’s… är…mest rätt seg.

Branagh har alla musikaldelarna på plats, från bra musik till hyfsat koreograferade nummer, snygga kostymer och pålitliga birollsinnehavare som Nathan Lane. Men av någon anledning har han inte lyckats bygga ihop något särskilt tilltalande Billy-bokhylla, Hemnes-TV-bänk eller vad nu var han hade tänkt sig att det skulle bli. Den del av Shakespeares dialog som vi får ta del av är ganska invecklad rent språkligt, till och med för att vara Shakespeare, och inte särskilt rolig.

I en festscen blir det helt plötsligt ett stämningsbrott som känns väldigt konstigt, under typ tre minuter är det mer Chicago för att sedan återgå till Everyone Says…-stilen. Och även om slutet är i enlighet med vad Wille tänkte sig lämnar filmen en knepig eftersmak när den hastar igenom ett helt världskrig på ett par minuter för att ändå kunna avslutas i en färgsprakande hyllning till Kärleken. Det är förstås signaler så goda som några andra att vare sig den här eller Branaghs efterkommande As You Like It har låtit tala om sig, trots att det är Shakespearenestorn själv som står bakom dem. Men för all del, än så länge är Love’s… den bästa Shakespeareadaptionsmusikalen jag har sett.

Och därmed var årets musikalvecka över för den här gången. Tack till er som har hängt med och särskilt till kollegan Filmitch förstås. Vi delar bra på jobbet med att hålla musikalfanan högt.

Förutom Cabaret, inga dunderhittar för min del. But seek and ye shall find. För 2015 års sista musikal har Filmitch i sin tur besökt Skottland för en riktig musikalklassiker.