TommyEn man och en kvinna har picnic i ett vilt bergslandskap, vilken avslutas med en ömsint kärleksstund under ett vattenfall. Romantiskt om det hade varit på typ Hawaii, nu en aktivitet av mer härdande slag eftersom paret tycks befinna sig i typ Skottland och under picnicen bland annat var klädda i rejäla kängor och raggsockar som gick upp till knäna.

Mannen är dock flygare och drar ut i krig, vilket slutar med hans eldfängda död. När resten av landet firar V-day är den nu ensamstående kvinnan fullt upptagen med att föda sonen Tommy. Ett antal år senare är mamma less på att vara ensamstående och hookar upp med Uncle Frank från semesterbyn Bernie’s Holiday Camp. En natt vaknar Tommy och går in i mammas och Uncle Franks sovrum. Där ser han Uncle Frank slå ned Tommys riktiga pappa med en lampa. Så antingen har pappan helt plötsligt dykt upp från de döda eller också är det en allegorisk bild för att Tommy ser mamma ha sex med Uncle Frank som därmed ersätter och ”dödar” Tommys pappa. Lite oklart där, helt enkelt…

Vad som inte är oklart är att de vuxna övertygar Tommy om att han inte hört eller sett något så grundligt att grabben plötsligt tycks bli blind, stum och döv. Ett psykosomatiskt tillstånd som kvarstår i vuxen ålder trots att föräldrarna försöker bota honom genom att exempelvis besöka en helbrägdagörande kult som dyrkar Marilyn Monroe. Vilket förstås inte funkar, lika lite som ett besök med en kompletterande syratripp hos den prostituerade Acid Queen. Courtesy of Uncle Frank.

Föräldrarna fortsätter att ignorera sin stackars son och lämnar honom ständigt hos sadistiska och sexövergripande barnvakter. På outgrundliga vägar upptäcker dock Tommy att han är en jävel på att spela flipperspel och över en natt blir han både känd och rik. Ett välstånd som spiller över på föräldrarna vilka förvaltar det genom att sjunka ned i alkoholism och vulgär nyrikedom. På något vänster kommer Tommy, efter att ha sprungit sig igenom världshaven, till sans och med en frälsarmission på köpet.

Men säg den lycka som vara för evigt? Allt för många är intresserade av att casha in på Tommys lättlurande och dyrkande fans som till slut gör uppror och dödar hans föräldrar. Tommy vänder sin egen kyrka ryggen och hamnar på (återigen) outgrundliga vägar till slut på toppen av samma berg där hans far inledde hela filmen. Han står i siluett mot den uppgående solskivan. The End.

Ok, så det här var jäkligt skumt… När jag läser på lite (för sent skulle man eventuellt kunna hävda) förstår jag att jag om inte annat rejält missade vem som regisserat hela spektaklet. För det visar sig att jag vare sig sett eller ens hört talas om något som britten Ken Russell (utom, se på fan, den i och för sig helusla The Lair of the White Worm) gjort. Jag förväxlade nämligen Russell med Russ Meyer. Så kan det gå…

Om detta är definitionen av rock opera måste jag erkänna mig aningens skeptisk till konceptet. Och med tanke på att albumet Tommy, mestadels skapat av The Who-gitarristen Peter Townshend, ska vara det första som officiellt fick beteckningen ”rock opera” när det kom 1969 torde väl filmen som bygger på samma album vara så nära en definition man kan komma?

Berättandet är (som synes) surrealistiskt och påminner i vissa lägen om Monty Python, tyvärr utan att vara särskilt roligt. Med tanke på att det inte förekommer någon dialog utan bara Tommy-sångerna är detta är nog främst en film för hårdnackade The Who-fans och så hårdnackad var jag visst inte när allt kommer omkring. En viss uppskattning av The Who: Greatest Hits var inte tillräckligt i det här fallet kan jag försäkra (men det finns en möjlighet att jag skulle kunna lyssna in mig på själva albumet Tommy).

En film för hårdnackade The Who-fans eller för de rockhistoriskt intresserade med tanke på rollistan. Roger Daltrey spelar Tommy själv och visar förutom sina sångkonster och en messiasliknande pudelfrilla även upp en imponerande vältränad överkropp samt oanad förmåga att hjula på en sandstrand.

Ann-Margaret (vars ”rock”meriter eventuellt skulle kunna diskuteras) är Tommys lidande mor, Tina Turner är Acid Queen, Eric Clapton präst för Marilyn-tillbedjarna och Keith Moon barnvakten Uncle Ernie som gillar att ”fiddle about” med sina skyddslingar. Elton John står för filmens absolut bästa sång(nummer) som ”The Pinball Wizard”. Självklart dyker även bandmedlemmarna Peter Townshend och John Entwistle upp.

Nu vet jag förstås inte hur stora skillnader det finns rent berättelsemässigt mellan filmen och det ursprungliga albumet men det blir inte helt klart vad Peter Townshend eller Ken Russell vill med det hela. Ann-Margaret avslutar en drucken session där hon sett sin son på TV med att rulla runt i vita bönor i tomatsås som väller fram ur den sönderslagna TV:n, what’s that all about? Tommy själv går genom stora delar av filmen avstängd från en oförstående eller ignorant vuxenvärld, ska han vara en slags bild för Ungdomen? Men i så fall blir hans messianska utveckling knepig eftersom han förför ungdomen, det vill säga sig själv?

Fansens uppror mot kommersialiseringen av Tommys budskap och deras egen dyrkan är inte så förvånande, men hur ska man då tolka att Tommy lämnar sina döda föräldrar bakom sig och får bada i den uppgående solens sken? Har han fått förlåtelse för sina synder genom att helt enkelt överleva eller beror hans överlevnad på att han i grunden var oskyldig? Definitely too rockin’ weird for my taste…

star_full 2star_half_full

Tommy finns förstås på Spotify och jag kan härmed intyga att albumet var betydligt mer lättlyssnat än filmen var lättittad. Filmitch har idag däremot sökt sig till mer rurala än rockiga omgivningar.

Annonser