CabaretWillkommen, bienvenue, welcome rakt in i det berlinska 30-talet. Verkligheten må vara kall, hård samt fylld med lika delar fattigdom och nazism men inne på Kit Kat Klub är livet vackert och sorglöst. Det finns alltid ett dansnummer som livar upp och en rik man som kan köpa en ett glas champagne. I alla fall om man är Sally Bowles, en till synes sorglös sångerska som ständigt drömmer om sitt stora genomslag på vita duken. Då, om inte annat, skulle hennes diplomatpappa äntligen uppmärksamma sin dotter.

Till Sallys hyrestant kommer den unge filosofistudenten Brian som tänkt sig att arbeta på sin avhandling samtidigt som han försörjer sig på att ge engelskalektioner. Hur mycket avhandlingsjobb han nu hinner med är dock tveksamt, för att vara vän med Sally tycks vara ett heltidsjobb i sig. Snart måste han jonglera mellan Sally, gemensamme vännen Fritz dödliga förälskelse i den sköna Natalia samt andre gemensamme vännen Max som bestämt sig för att korrumpera (i klarspråk: förföra) dem bägge.

Till förra årets musikalvecka hade medmusikalaren Filmitch sett om Cabaret och jag uttryckte min skepsis inför verket. Utmaningen till i år var därmed given och det var bara att sätta sig ned och hacka i sig filmen. Ett hackande som visade sig inte bli något hackande alls och jag fick alltså istället full sysselsättning med att äta upp mina egna negativa omdömen. Bland annat om Liza Minelli.

Efter att ha sett Cabaret inser jag att jag nog inte alls är särskilt välbekant med fröken Minelli och att hon i alla fall som Sally Bowles gör ett alldeles strålande jobb. Hon är sorglös, naiv, lättsinnig, sorgsen, gladlynt, drömmare och pragmatisk realist på en och samma gång. Bortsett från att hon odödliggjort bilden av kvinnor i plommonstop och strumpebandsnätstrumpor. Även om jag känner att jag antagligen skulle vilja slå ihjäl Sally med en dagsgammal strudel om jag tvingades umgås med henne någon längre period i verkliga livet gör Minelli en fantastisk insats med att porträttera sin hoppetossa.

Däremot skulle jag nog inte alls ha något emot att ta ett glas champagne (hellre det än brandy och ägg i alla fall, ewwww…) med oerhört sympatiske Michael York som spelar Brian. På ett sätt en rätt otacksam roll eftersom han ska vara Sallys ordentliga och sansade kontrast, men en han gör mycket bra.

Som musikal tror jag att Cabaret skulle kunna funka rätt bra även för anti-musikalare. Musiken är lätt att tycka om och koreografin likaså. Nästan alla nummer hålls nämligen till den intima scenen på Kit Kat men har samtidigt alla tydlig bäring på den historia vi ser utspelas framför oss.

Och den historian är egentligen två, varför Cabaret blir ett lyckat exempel på hur man faktiskt kan gifta ihop en rent personlig berättelse med en om mer omvälvande politiska händelser i det omgivande samhället. Drivkraften i Cabaret är nämligen relationen mellan Brian och Sally medan en långsamt kantrande Weimarrepublik blir något som pågår i bakgrunden. Men eftersom Kit Kat och musikalnumren både speglar och kommenterar det som händer ute på gatorna blir känslan aldrig densamma som i exempelvis Pearl Harbor. Politiken känns angelägen samtidigt som den aldrig tar för mycket uppmärksamhet från huvudpersonerna.

Inne på Kit Kat är livet en cabaret, en förvrängd illusion som publiken kan njuta av och febrigt desperat försöka upprätthålla samtidigt som verkligheten obönhörligt bankar på porten, iförd en bjärt röd armbindel. På det sättet, särskilt efter den enkla men effektiva avslutningen, blir Cabaret känslo- och stämningsmässigt faktiskt en av de mest obehagliga nazist-filmerna jag sett. In a good way.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Soundtracket till Cabaret finns på Spotify.

Självklart fick Filmitch en egen utmaning. Jag gissar att han led betydligt mer av den än jag av min.

Annonser