Musikalvecka: Cabaret (1972)

CabaretWillkommen, bienvenue, welcome rakt in i det berlinska 30-talet. Verkligheten må vara kall, hård samt fylld med lika delar fattigdom och nazism men inne på Kit Kat Klub är livet vackert och sorglöst. Det finns alltid ett dansnummer som livar upp och en rik man som kan köpa en ett glas champagne. I alla fall om man är Sally Bowles, en till synes sorglös sångerska som ständigt drömmer om sitt stora genomslag på vita duken. Då, om inte annat, skulle hennes diplomatpappa äntligen uppmärksamma sin dotter.

Till Sallys hyrestant kommer den unge filosofistudenten Brian som tänkt sig att arbeta på sin avhandling samtidigt som han försörjer sig på att ge engelskalektioner. Hur mycket avhandlingsjobb han nu hinner med är dock tveksamt, för att vara vän med Sally tycks vara ett heltidsjobb i sig. Snart måste han jonglera mellan Sally, gemensamme vännen Fritz dödliga förälskelse i den sköna Natalia samt andre gemensamme vännen Max som bestämt sig för att korrumpera (i klarspråk: förföra) dem bägge.

Till förra årets musikalvecka hade medmusikalaren Filmitch sett om Cabaret och jag uttryckte min skepsis inför verket. Utmaningen till i år var därmed given och det var bara att sätta sig ned och hacka i sig filmen. Ett hackande som visade sig inte bli något hackande alls och jag fick alltså istället full sysselsättning med att äta upp mina egna negativa omdömen. Bland annat om Liza Minelli.

Efter att ha sett Cabaret inser jag att jag nog inte alls är särskilt välbekant med fröken Minelli och att hon i alla fall som Sally Bowles gör ett alldeles strålande jobb. Hon är sorglös, naiv, lättsinnig, sorgsen, gladlynt, drömmare och pragmatisk realist på en och samma gång. Bortsett från att hon odödliggjort bilden av kvinnor i plommonstop och strumpebandsnätstrumpor. Även om jag känner att jag antagligen skulle vilja slå ihjäl Sally med en dagsgammal strudel om jag tvingades umgås med henne någon längre period i verkliga livet gör Minelli en fantastisk insats med att porträttera sin hoppetossa.

Däremot skulle jag nog inte alls ha något emot att ta ett glas champagne (hellre det än brandy och ägg i alla fall, ewwww…) med oerhört sympatiske Michael York som spelar Brian. På ett sätt en rätt otacksam roll eftersom han ska vara Sallys ordentliga och sansade kontrast, men en han gör mycket bra.

Som musikal tror jag att Cabaret skulle kunna funka rätt bra även för anti-musikalare. Musiken är lätt att tycka om och koreografin likaså. Nästan alla nummer hålls nämligen till den intima scenen på Kit Kat men har samtidigt alla tydlig bäring på den historia vi ser utspelas framför oss.

Och den historian är egentligen två, varför Cabaret blir ett lyckat exempel på hur man faktiskt kan gifta ihop en rent personlig berättelse med en om mer omvälvande politiska händelser i det omgivande samhället. Drivkraften i Cabaret är nämligen relationen mellan Brian och Sally medan en långsamt kantrande Weimarrepublik blir något som pågår i bakgrunden. Men eftersom Kit Kat och musikalnumren både speglar och kommenterar det som händer ute på gatorna blir känslan aldrig densamma som i exempelvis Pearl Harbor. Politiken känns angelägen samtidigt som den aldrig tar för mycket uppmärksamhet från huvudpersonerna.

Inne på Kit Kat är livet en cabaret, en förvrängd illusion som publiken kan njuta av och febrigt desperat försöka upprätthålla samtidigt som verkligheten obönhörligt bankar på porten, iförd en bjärt röd armbindel. På det sättet, särskilt efter den enkla men effektiva avslutningen, blir Cabaret känslo- och stämningsmässigt faktiskt en av de mest obehagliga nazist-filmerna jag sett. In a good way.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Soundtracket till Cabaret finns på Spotify.

Självklart fick Filmitch en egen utmaning. Jag gissar att han led betydligt mer av den än jag av min.

10 reaktioner till “Musikalvecka: Cabaret (1972)”

  1. Ja vem som vann på den här affären är väldigt tydligt.
    Kul att du gillade filmen. Just Minelli fann jag vara så jobbig att hon påverkade min filmupplevelse negativt när jag såg den första ggn men vid omtitten såg jag alla de där detaljerna som visar vilken otrolig insats hon gör.
    En mycket bra film med många bra och otroligt väl genomtänkta musiknummer.

  2. @Filmitch: Japp, jag har bara att tacka och ta emot 🙂

    @Jojjenito: Den skulle faktiskt kunna vara värd ett försök. Men det är förstås en hel del sång och dans även om det är på scen.

  3. Vad kul att du omvärderade (och tyckte om) Cabaret, en av mina absoluta favoritmusikaler. Det var länge sedan jag såg den, men minns den som otroligt stark. Och på tal om vår diskussion om musikaler kontra musikfilmer, visst är väl alla sångnummer i Cabaret framföra på scenen och aldrig mitt i handlingen? Musikal vs musikfilm är helt enkelt en tolkningsfråga från gång till gång antar jag.

  4. @Cecilia: En enda stor gråzon… 😉 Själv skulle jag nog definiera Cabaret som en musikal eftersom sångerna så tydligt är kopplade till handlingen.

    Cabaret är ju ett utmärkt exempel på att att det alltid kan vara värt att ge filmer en chans, vara allätare, helt enkelt.

  5. @Sofia: Ja, Cabaret kan man verkligen se utan att vara frälst musikalälskare. Den har som du skriver, mer än en botten.

  6. Såklart att du redan skrivit om den. Vi tycker ganska lika verkar det som. Jag var helt tagen efter titten. Hjärtat dunkade och jag hade lite svårt att styra tillbaka till vardagen…

    Och som en ovan musikaltittare måste jag säga att detta knappt är en musikal i vanlig bemärkelse. De brister ju aldrig ut i sång helt omotiverat. Alla sånger framförs på riktigt i filmens verklighet, så att säga, sångnummer på nattklubben och en enstaka körsång som underhållning vid ett utomhuscafé. Hade du inte ett svårt ord för just detta, Sofia?? 🙂

  7. @Henke: Jag hade kanske lite högre förväntingar än du eftersom jag visste att det var Filmitch favorit och därmed blev din reaktion inte riktigt lika omvälvande som din.

    Svåra ord? 🙂 Tänker du på ”diegetisk (musiken spelas i filmens handling och rollkaraktärerna är medvetna om den) eller icke-diegetisk (vanlig filmmusik som spelas utanför filmens handling och som rollkaraktärerna därför är omedvetna om)” (Sv Wikipedia)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: