Musikalvecka: Rent (2005)

Kämpande singer-songwritern Roger och filmaren Mark bor i slutet av 80-talet i en utkyld (men givetvis extremt hipp) rivningsmässig lägenhet i Manhattans ultrabohemiska Alphabet City. De lägger all sin energi på att lyckas med sitt konstnärskap samt hata den gamle collegerumskompisen Benny som de tycker blivit en total sell out. Kanske beroende på att han numera arbetar i företaget som äger fastigheten de bor i och därmed bryr sig om ekonomiska petitesser som hyra. Roger har också problem att hantera det faktum att han är HIV-positiv.

I Alphabet City på den här tiden är det å andra sidan i alla fall inget han behöver känna sig ensam om. Här bär var och varannan transa, uteliggare och strippa på det ondsinta retroviruset. Men det skapar förstås en stämning av gemenskap och enad front mot etablissemanget. För vad är mer konstnärligt än att svälta, frysa och eventuellt till och med dö för konsten?

Rent tillhör så vitt jag har förstått en av de stora, en klassisk musikal som många hört talas om även om man inte bekantat sig med en enda ton från repertoaren. Nitiska följare till denna 90-talets Hair kallades RENT-heads (”the most annoying of all musical fans”) och bara på Broadway spelades den oavbrutet mellan 1996 och 2008 på Nederlander Theatre.

Det är förstås lite synd eftersom det är svårt att se ett sådant verk helt ospoilad, den här gången hade jag exempelvis väldigt svårt att inte hela tiden påminnas om Matt Stone och Trey Parkers dockvariant i Team America – Lease (”Everyone has AIDS! AIDS, AIDS, AIDS!”)

Samtidigt är Rent i sig en enda stor popkulturell referens. Jag hade faktiskt ingen aning om att AIDS-musikalen var ett modernt omtag på Puccinis La bohème. I det avseendet kan jag tycka att särskilt karaktärerna är rätt finurligt uppdaterade. Poeten Rodolfo har blivit singer-songwritern (och Jon Bon Jovi-wannabeen) Roger, sömmerskan Mimi är numera strippa, målaren Marcello är förstås filmaren Mark och sångerskan Musetta har blivit mer av en performance konstnär med namnet Maureen. Och den Stora Tragiken heter på 1980-talet som sagt inte längre lungsot utan HIV/AIDS.

Musikalen är skriven av dramatikern och kompositören Jonathan Larson som givetvis levde samma Rent-liv som sina rollfigurer. Han avled redan 1996 men inte av droger eller HIV som man kanske skulle kunna tro utan av en troligtvis odiagnosticerad hjärtåkomma. Wikipedia kallar hans succé för en rock-musikal, men jag vet inte hur rockigt det hela är. Snarare lite lättpoppigt om man bortser från sångernas innehåll som förstås är allvarligt så det förslår. Det finns också en hel del melankoliska nummer, det är ju ändå en musikal som mer eller mindre uteslutande handlar om annalkande död.

De flesta låtarna är hyfsat lättlyssnade på egna ben men trots det är filmen rätt blek. Casten består primärt av den ursprungliga Broadwayensemblen med undantag för Rosario Dawson som strippan Mimi och Tracie Thomas som Maureens lesbiska partner. Regissör är en något otippad Chris Columbus och det är kanske en del av problemet. I hans akvarium bestående av mestadels okomplicerade guppys som Home Alone, Harry Potter och Percy Jackson-filmer simmar det runt ett par enstaka Nilabborredramer. Stepmom, Bicentenniel Man och så Rent. Ingen av dem filmer som för min del varit särskilt känslomässigt drabbande. Jag kan tänka mig att Rent på scen är en upplevelse som känns i kroppen på ett helt annat sätt, är råare och mer energisk, desperat. Dess energi orkar helt enkelt inte ta sig fram genom filmkameran.

Filmitch har idag också tagit sig an kämpande konstnärer, bara lite mer moderna sådana.