Musikalvecka: Rhinestone (1984)

RhinestoneRhinestone, eller ”strass” som det ju heter i gamla svedala, är något som är fejk. En bergskristall som låtsas att den är en diamant. Men det är inget fejk med Nick Martinelli. Först är han en äkta New York-taxichaffis, komplett med en total oförmåga att ratta en bil i storstadstrafiken, italiensk NY-accent och ett hett temperament.

När countrysångerskan Jake Farris så sätter klorna i honom ska hon, för att vinna ett vad mot sin sliskige manager Freddie, göra honom till en riktig cowboy. Eller i alla fall en riktig countrysångare, på sant Pygmalion-manér. Och för att göra det måste hon släpa med sig Nick hem till Tennessee. Hilarity ensues…

När jag och bloggkollegan Filmitch får läsarönskemål är det självskrivet att uppfylla dem när så är möjligt. Årets inledningsfilm i vår gemensamma musikalvecka var således given när Fiffi väckte den närmast filosofiska frågan: är Rhinestone en musikal eller en musikfilm? Eller, som Fiffi uttryckte det, ”en klassiker med sånginslag”. (Och trots att Rhinestone var nominerad till ett axplock Razzies ska jag inte hänfalla till taskigheter som att ifrågasätta om det överhuvudtaget kan vara en film…)

Filmen ska bygga på slagdängan Rhinestone Cowboy från 1975 som är peppig på det där sättet som bara countrymusik kan vara: ”Well, I really don’t mind the rain/And a smile can hide all the pain”. Mina tankar går till en film i stil med Midnight Cowboy men det måste i så fall ha varit en eventuell koppling som försvann när gamle Sylvester Stallone fick sätta tänderna i manuset. Vid pass 1984 måste han ha varit rykande hot shit med tre Rocky-filmer och First Blood i ryggen så att säga nej till hans manusambitioner fanns antagligen inte ens på kartan.

På pappret är Rhinestone som sagt en typisk Pygmalion-historia men så var det ju det här med countrysjungandet. Och att det är Sylvester Stallone som gör det… Att han vinner både Dolly Parton och publikens hjärta på countryklubben kan knappast vara någon spoiler i sammanhanget även om han inledningsvis deklarerar att det är en musikstil som är ”worse than liver” (ouch, take THAT country music…). Det är i countrysammanhanget som själva strassen också kommer till sin rätt, för vid det här laget skulle tydligt sångare i denna del av musikvärlden blixtra värre än ett gäng tioåringar som spelar Laserdome.

Att Sly skulle vara så erbarmligt dålig att han förtjänade att vinna den där Razzien vet jag inte om jag skulle säga, jag tycker mest att han som vanligt verkar lida av en lätt utvecklingsstörning. Det som möjligen blir lite konstigt är i så fall att jag uppfattar hans Nick Martinelli såsom varande i tjugoårsåldern medan Sly själv faktiskt var 38 bast vid det här laget.

Men som maken insiktsfullt påpekade – att med tre Rocky-filmer och First Blood i ryggen helt plötsligt se karln i ett sammanhang där han varken skulle snöra på sig boxningshandskar eller fick skjuta ihjäl folk var kanske en allt för stor omställning. Hur som haver tog Stallone sitt förnuft till fånga när han bara året senare fick massakrera elaka ryssar och vietnameser i Rambo.

Dolly är väl också som Dolly var mest vid den här tiden. Hon imponerar kanske inte så mycket med sina skådespelartalanger som med sin fullkomligt övernaturliga timglasform, sin dockhårsliknande frisyr samt förmåga att spela gitarr med långa och klarröda naglar. Däremot blev jag glad över att se sötaste Richard Farnsworth i rollen som Dollys pappa.

Nä, någon musikal är Rhinestone definitivt inte. Men absolut en musikfilm, countryinslagen är mångahanda och här handlar det förstås om vad man tycker om country. För egen del blev det mest till ett slags bakgrundsbrus förutom när Sly fick möjlighet att i tårframkallande gräll cowboy-utstyrsel framföra sin (sannolikt egenhändigt skrivna) Drinkenstein: ”Budweiser you created a monster/and they call him Drinkenstein”.

star_full 2star_half_full

Nå, hur förförd blev nu Filmitch av Drinkenstein? Only one way to find out… Tycker du att vi är orättvisa mot mästerverket kan du alltid trösta dig inne hos Fiffi. Och om du vill avgöra hur stor countrynörd DU är, finns Rhinestones soundtrack att avnjuta på YouTube.

7 reaktioner till “Musikalvecka: Rhinestone (1984)”

  1. Och nu har jag tagit mig från Filmitch sågning till din, klockan är 05:15 och jag är tveksam till att jag kommer kunna somna om nu 😉

    Filmen är ju charmig! Och nynn-vänlig! Jag blir glad och sprallig av den, den är mysig och tar sig inte på så stort allvar. Okej, Sly kan inte sjunga men jag ser inte det (heller) som ett problem 😉

    Jättekul att du såg filmen, att du…försökte…se den med ett öppet sinne men trist att den inte kom upp i dom mästerverkskvalitéer som jag tycker den har. 5/5, utan att vare sig blinka eller skämmas! 😉

  2. Ja du exakt samma betyg. 1.5 stjärna = 3/10 hos mig – musikalmagi?
    Farnsworth skänker filmen viss, om än fjäderlätt, tyngd. Skelett t-shirten borde få en renässans – tycker du inte det?
    Håller med om att Sly ger intrycket av att ha ett visst begåvningshandikapp men det var lite av hans approach tycker jag i de flesta filmerna från 80 – talet.

  3. @Fiffi: Attans, du får be sömnen om ursäkt från oss… Jag tror att problemet är att den inte känns charmig, utan bara…dum. Sorry 😉

    @Filmitch: Eller Sly-magi 🙂 Skelett-T-shirten tillsammans med frack-T-shirten i så fall…

  4. Kul tema!! Jag ska läsa allt ni skriver 😀 Intressant frågeställning Fiffi kom med – finns det fler exempel på filmer som inte självklart faller in i sin rätta kategori, mån tro? Everyone says I love you kanske. På Wikipedia kallas den ”musical comedy”. En subgenre i subgenren…

  5. @Cecilia: Kul att ha dig med 🙂 Jag upplever att musikaler eller musikfilmer kan bli lite mer gränsöverskridande än andra genrer (om det ens kan kallas för en genre) just på grund av musiken. Å ena sidan finns musikfilmer som innehåller en hel del musik, allt från Whiplash till Ray till Rhinestone. Å andra sidan musikaler där musik (måste kanske tom vara sång?) är en mer eller mindre integrerad del av handlingen. Därmed skulle jag kalla Everyone… för en musikal. Men det finns förstås en massa gråzoner.

  6. @Sofia: Musikal är väl en genre?! Jag tänker också att om sången framförs mitt i handlingen ( som sjungna ”repliker”) så är det en musikal. Så ja, du har nog rätt om Everyone…

  7. @Cecilia: Jag är lite på gärdsgården om musikal är en egen genre eller snarare ett särskilt framförande av olika genrer. Musikaler kan ju vara dramer, komedier, westerns, you name it. ”Enda” skillnaden är ju att, som du säger, replikerna framförs sjungande. Men frågan blir dock hur man ska hantera exempelvis en film som Cabaret där sångerna absolut har bäring för handlingen men mer i bemärkelsen av att de uttrycker filmens stämning i just det skedet, inte som framsjungna repliker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: