Det tredje tecknetÞriðja táknið (2005)

alt. titel: Det tredje tecknet, Last Rituals

Advokaten Thóra Guðmundsdóttir blir kontaktad av den förmögna Amelia Guntlieb för hjälp med att utreda Harald Guntliebs död. Harald var student vid universitetet i Reykjavik men gjorde en spektakulär sorti från de levandes värld genom att hittas strypt och utan ögon i historiska institutionens lokaler.

I samarbete med familjen Guntliebs tyske ombud Matthew Reich kastar sig Thora ut i en värld som inbegriper både strypsex och ovanliga kroppsmodifieringar. Och då Haralds avhandlingsämne skulle handla om en jämförelse mellan tyska och isländska häxprocesser ges också tillfälle att fördjupa sig i både standardverket Häxhammaren (Malleus maleficarum) och intrikata tortyrmetoder som användes för att få ”häxorna” att erkänna sina brott.

Jag är tillräckligt obekant med både Island och dess författarscen för att en isländsk författare ska kännas riktigt exotiskt. Tidigare har jag testat, och gillat, landsmannen Arnaldur Indriðasons deckare och Sigurðardóttir levererar mer av samma sak. Men rent innehållsmässigt vet jag väl inte om Det tredje tecknet känns särskilt exotisk.

Den tidigare barnboksförfattarinnan och ingenjören har skrivit ihop en deckare av standardsnitt med ett passabelt mysterium, flera misstänkta och en kaxig hjältinna. Av dessa tre element är det kanske med protagonisten Thora som hon lyckats allra bäst. En upptagen och ensamstående mamma som helt enligt genrekonventionerna får tampas med problem och svårigheter på såväl jobbet som på hemmaplan med barnen Sóley och Gylfi. Det exotiska i det här fallet torde vara insikten att islänningar lever ett vardagsliv som inte skiljer sig ett dugg från de flesta andra nordiska länder.

För att dra ut på spänningen måste Thora och Matthew tränga sig in i en hel del bakgrundshistoria kring häxprocesser och svart magi. Tyvärr är det, eller snarare utläggningarna kring vad de kommer fram till, något som stoppar upp tempot i boken och då anser jag mig ändå vara hyfsat historiskt intresserad.

En godkänd debutdeckare men än så länge föredrar jag nog att följa Arnaldur Indriðasons polis Erlendur Sveinssons öden och äventyr.

star_full 2star_full 2star_half_full

Den som gräver en gravSér grefur gröf (2006)

alt. titel: Den som gräver en grav, My Soul to Take

Den isländska författarinnans debutdeckare var helt ok, absolut inte tillräckligt dålig för att jag skulle hoppa över uppföljaren i alla fall. Ungefär ett halvår har gått sedan Thora avslutade sitt uppdrag för Guntliebfamiljen. Den saftiga betalningen är redan spenderad på ett mindre genomtänkt inköp av bil och husvagn.

Vilken tur då att advokatbyrån lyckats snärja ytterligare en rik klient. New agearen Jónas har byggt ett hotell där han erbjuder auraläsning, lavastensmasssage och seanser men vill att Thora ska stämma säljarna.

Han hävdar nämligen att det spökar i lokalerna vilket är upprörande för både gäster och anställda (borde dock underlätta seansverksamheten oerhört…). För att kunna undersöka saken installerar sig Thora på hotellet och snart har hon även sällskap av sin vapendragare Matthew Reich från den förra boken.

Mnja, mnjä, jag vet inte jag… Det var mest Thora som huvudperson som gjorde att jag ändå tyckte att första boken var hyfsad. Hon fick vara lite klantig och knasig och inte minst nyfiken på makabra detaljer. Den här gången är hon förvisso fortfarande nyfiken, men så till den grad att det nästan blir frånstötande. För att inte tala om ett ekonomiskt sinnelag värdigt en SMS-lånemissbrukare.

Spökerierna följs förstås av ett par spektakulära mord och Thora kan genom ursäkten att vara Jonas juridiska ombud lägga näsan i blöt överallt där det passar henne. Att hennes närgångna frågor skulle kunna uppfattas som förolämpande av de hon frågar ut verkar inte bekomma henne nämnvärt. Att hon undanhåller sådant som eventuellt polisen skulle kunna vara intresserad av enbart för att tillfredsställa sin egen nyfikenhet avfärdas med argumentet ”Varför skulle inte jag vara lika smart som polisen?” Och att Matthew både kommer störtandes som en anfallande hök (jobbet kan han tydligen ta semester från när det passar) samt accepterar att bara hänga på alla Thoras infall känns inte trovärdigt.

Jag var beredd att i förra boken acceptera en rätt konstruerad och i slutänden något långdragen handling på grund av Thora själv men den här gången går det alltså inte lika lätt. Upprullandet av diverse ledtrådsnystan blir efter ett tag krystat och Sigurðardóttir har gudbevars också anammat det trötta greppet att leta sig tillbaka i historien.

star_full 2star_full 2

Annonser