Human CentipedeThe Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

Vad göra, vad göra? Den ena röstar för att de ska sitta kvar i bilen (till vilken nytta kan man undra, blir mobiltäckningen bättre i dagsljus?) medan den andra till slut släpar ut dem ur fordonet. Men att följa vägen till ett samhälle är förstås för mesigt för våra orädda vagabonder, istället knatar de rakt ut i den omgivande skogen eftersom det där borde krylla av hus och människor som kan hjälpa dem.

Till slut kommer de i alla fall till ett hus där dörren öppnas av en speciell herre som trots allt bjuder in dem att vänta på ”hyrbilsfirman” (som det uppenbarligen bara finns en enda av i hela Tyskland). Men innan hjälp hinner dyka upp kollapsar både Lindsey och Jenny i soffan och när de åter vaknar upp är det till en mardröm av oanade proportioner.

I likhet med A Serbian Film tillhör The Human Centipede den där kategorin filmer som man blir nyfiken på att se bara för att känna efter hur man kommer att reagera. Och visst, filmen har ett visst illamåendepotential kombinerat med ett visst underhållningsvärde. Observera dock betoningen på ordet ”visst”, för inte räcker det hur långt som helst. Betoning på det kroppsliga ger möjligen Cronenburg-vibbar men filmen är helt utan den finess som kanadensaren inte sällan kunde ingjuta i sina skapelser.

Dieter Laser är den magnifikt galne Dr. Heiter och det är inte utan att man känner en viss sympati med både tyskar och Tyskland när regissör och manusförfattare Tom Six försöker göra filmen till någon slags metakommentar till krigsbrotten som begicks av bland andra Joseph Mengele. Vill man göra en film som The Human Centipede borde man kunna stå för att man bara vill göra en magkrängande film.

Men innan operationen är The Human Centipede som vilken skräckfilm som helst där huvudpersonerna (förgäves) försöker fly den sinnesrubbade mördaren. Och efter operationen försvinner även det spänningsmomentet eftersom det då blivit mer eller mindre omöjligt för offren att iscensätta någon form av flykt.

Filmen är dessutom inte särskilt välgjord. Ashley C. Williams som Lindsey och Ashlynn Yennie som Jenny är rätt dåliga skådisar och det finns en hel del luckor i själva handlingen när man kliar sig i skallen och undrar ”Hur fasen gick det där till?” Förutom då det faktum att en människa inte är en biologisk evighetsmaskin.

Så utöver själva konceptet av en ”Human Centipede” (och någon tusenfoting i biologisk mening har ju Dr. Heiter knappast skapat) finns det inte så värst mycket mer att hämta. När operationen är genomförd borde filmen ha varit det också.

star_full 2star_half_full

Ilsa She Wolf of the SSIlsa, She Wolf of the SS (1975)

Världen torde vara välbekant med de experiment som genomfördes av Dr. Joseph Mengele i koncentrationsläger. Mindre kända är sannolikt de som genomfördes av den ännu mer bestialiska kommendant Ilsa. Förutom att undersöka hur mycket den mänskliga kroppen tål av tryck, värme och diverse sjukdomar bedriver Ilsa också forskning som ska bevisa att kvinnor är bättre rustade än män att motstå smärta och därmed minst lika lämpade att ingå i de stridande styrkorna. De kvinnor som inte lämpar sig för experimenten skickas direkt till de tyska fältbordellerna.

I lägret finns också ett antal män, vars uppgift är att sköta de sysslor som är för tunga för de kvinnliga fångarna samt betjäna den omättliga Ilsa. Haken är bara, som Ilsa hotfullt lovar, att ingen man någonsin blir densamme efter en natt med henne. Ingen man har nämligen någonsin lyckats tillfredsställa den storbystade kommendanten så att hon inte efteråt fyllts av en obönhörlig längtan att kastrera honom. Lorena Bobbitt-style. Ska den självsäkre och kaxige amerikanen Wolfe (han uppehöll sig liiiite för länge i Tyskland på grund av studier) lyckas kuva odjuret medelst sin unika förmåga och samtidigt behålla alla lemmar intakta?

Denna min första trevare in i Nazisploitation-genren gav väl inte direkt mersmak. Det är svårt att se Ilsa som något annat än ett rätt simpelt försök till att visa upp både våld och sex i en kittlande inramning av nattsvarta SS-uniformer. Säkert var filmen uppseendeväckande när den kom 1975, men genom nutida glasögon är sexet inte särskilt explicit (bara inledningsscenen i Basic Instinct bräcker Ilsa med hästlängder). Med den senaste vågen av tortyrfilmer á la Saw och Hostel och ovan nämnda The Human Centipede har man definitivt blivit härdad för allt vad Ilsa kan erbjuda.

Egentligen ska man kanske förfäras över den här typen av filmer, oavsett hur charmigt det kan vara att se både Ilsa och hennes likaledes storbystade sjuksystrar i sina föga professionella men generöst decolleterade sjukhusrockar.

Och visst, även om Ilsa får vara top dog är det helt uppenbart att detta är en film av män och för män. Den har inget större existensberättigande än andra äckelfilmer, vilkas hela huvudsyfte är att försöka kittla publikens tonsiller. Men eftersom den nu har nästan 40 år i bagaget har den gått från att bli upprörande i sig till att möjligen bli upprörande på grund av den typ av filmer som den otvetydigt representerar.

star_half_full

 

Annonser