alt. titel: Manhunt

RovdyrRegissör Patrik Syversen och medmanusförfattare Nini Bull Robsahm kan sin skräckfilm, inte tu tal om annat. Mia, Jörgen, Roger och Camilla är på väg i Rogers VW-buss till vildmarken för att gå på tur (undras när norrmännen ska bli så anglifierade att de börjar ”campa” istället?). Roger är något av ett kräk och kärleksfulla flickvännen Camilla måste hela tiden ursäkta honom inför både kompisarna (särskilt Mia) och främlingar.

Det hindrar förstås inte Roger från att glatt erbjuda Renata skjuts trots att Camilla inte är helt nöjd över hur han fluktar in den okända kvinnan. Mia är tveksam eftersom de inte känner Renata och verkar hon inte lite stissig? Men Roger slår näven i bordet: det är hans bil och Renata ska med.

Efter en bit blir de dock omkörda av en skraltig Range Rover och nu blir Renata lite mer än stissig. I det efterföljande tumultet försvinner bussens bilnycklar och hänvisade till apostlahästarna skriker Renata åt kvartetten att de måste fly från bilförarna. Men det är naturligtvis redan för sent för ungdomarna som nu förvandlats byten åt de namnlösa jägarna. Att kubba rakt ut i skogen är vanskligt eftersom det finns fällor uppsatta här och var.

Jag hade en minnesbild av att Rovdyr var en av de där norska skräckisarna som fått rätt hyfsat betyg men när jag börjar titta runt inser jag att jag kanske har förväxlat den med Fritt Vilt. Ljummet är kanske det snällaste man kan säga om det samlade omdömet och jag måste tyvärr erkänna att min åsikt inte skiljer sig från dem på något avgörande sätt.

Vissa delar gör Syversen helt rätt – han krånglar inte till saker i onödan och får verkligen ut mesta möjliga av sin budget genom att 75 procent av filmen utspelar sig i skogen och under så kort tid att ingen behöver byta kläder. Merparten av pengarna har istället lagts på kläggiga effekter som är riktigt snygga. Hans ”final girl” får göra mer än bara undkomma monstren av en slump eller för att hon är bra på att gömma sig.

Men andra delar får regissören inte till och de drar ned Rovdyr alldeles för mycket. Eftersom lejonparten av filmen utspelar sig i skogen blir den helt enkelt en jaktbeskrivning. Inte särskilt mycket tid har lagts på att etablera de olika karaktärerna. Ibland kan det vara skönt att slippa evinnerliga bakgrundsbeskrivning som egentligen inte har någon bäring för själva historien men här resulterar det i att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det går för de nästintill anonyma ungdomarna.

Jag gissar att det dessutom hänger på sådana teknikaliteter som klippning och vinklar att själva jaktbeskrivningen sällan blir särskilt rafflande. Vilket förstås är problematiskt med tanke på att det som sagt är filmens själva huvudfokus. Häri ligger Rovdyrs största bekymmer – man kan fördra en hel del skavanker i skräckfilmer om de bara lyckas vara läskiga men det är inte Rovdyr. Inte på en fläck.

star_full 2star_half_full

Annonser