Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.

Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.

Othello 1952Främst bland dem är hans överordnade general Othello, men även Othellos nya och unga hustru Desdemona, löjtnanten Michael Cassio och den kärlekskranke Roderigo får sprattla likt fiskar i hans djävulska nät. Othello gjorde misstaget att befordra Cassio över Jago och nu får de alla betala för hans bitterhet.

Jag upplever att Shakespeare oftast arbetar med makt och kärlek som drivkrafter. Och även om Jago är ute efter hämnd är det med kärleken som verktyg som han lyckas störta alla inblandade i fördärvet. Roderigo kan hetsas till alla möjliga idiotier så länge Jago kan övertyga honom om att han har chans på Desdemona.

Och även om Othello tycks mycket hängiven sin äkta maka (”My life upon her faith!” Omnious much?) är han samtidigt snabb att tro på sin fänriks trash talk om henne och Cassio. Kanske lyssnade han ändå när Desdemonas far, efter att hans dotter rymt för att gifta sig med sin tappre krigare, rasande förutspådde: ”She has deceived her Father, and may thee”.

Ytterligare en av Shakespeares mer kända pjäser som därmed finns i en mängd olika upplagor. Jag passade på att se tre av dem där Orson Welles var först ut att regissera sig själv 1952. Produktionen drog ut lite på tiden, men eftersom Orson klippt rätt kraftigt (91 minuter) i historien och valt en expressionistisk stil inspirerad av noir-liknande arbete med ljus och skugga är fragmentariseringen inget som stör utan snarare tycks höra till framställningen. Kameran virrar fram och åter i en labyrintisk borg där verkligheten blir lika förvrängd som i Jagos påhittade anklagelser.

Othello 1965Nummer två var en filmad teateruppsättning av National Theatre Companys version med Sir Larry Olivier som moren Othello från 1965 och passande nog också 165 minuter lång. Lite för lång kan jag nog tycka, här är det filmad teaaaaater vi snackar om med statiska kulisser och ett icke föraktfullt mått av överspel hos de inblandade.

Pjäsens hela titel är The Tragedy of Othello, the Moor of Venice och givetvis har det skrivits hyllmeter om Othellos förmodade rastillhörighet. Ordet ”mor” är inte entydigt, kan eventuellt enbart hänvisa till en svartmuskig typ, men i de versionerna som jag har sett har Othello varit svart. Vilket medför den något märkliga upplevelsen att se både Orson och Sir Larry i blackface-sminkning. Laurence Fishburne var skrämmande nog först 1995 den första ”riktigt” svarte skådis att hålla Othellos värja på vita duken.

Tyvärr tycker jag ingen av herrarna är någon dunderhit, men det kan eventuellt bero på att Othello förvånansvärt snabbt får totalt psykbryt vid blotta tanken på otrohet hos sin Desdemona. Vi snackar munskummande epilepsianfallssvarsjuka här, gott folk. De är ganska stela och det blir aldrig särskilt mycket kemi mellan Othello och hans Desdemonor ens när de ska vara upp över öronen förälskade.

Men eftersom den sista versionen är den som ligger längst ifrån filmad teaaater så tar nog Fishburne ändå hem priset i naturlighetsklassen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Welles men kanske ännu mer Olivier har en svårslagen närvaro i sina befallande mörka röster. Det gäller bara att vänja sig vid Welles lite fjantiga vibrato.

Othello 1995Nå, pjäsens titel må vara Othello men den verkliga huvudpersonen är egentligen den falske Jago, vars natur understryks av att alla lättlurade runt omkring honom ständigt refererar till ”honest Iago”. De två första spelas av skådisar som jag inte har någon som helst relation till: irländske Micheál Mac Liammóir och engelske Frank Finlay. Men nummer tre är ingen mindre än allas vår Sir Kenta B som för en gångs skull höll tassar borta från regisserandet.

Om de olika morerna i mångt och mycket påminde om varandra är Jagosarna däremot ganska olika. Liammóir är mest sur och bitter, Finlay stenhårt tuff och Branagh en rätt jovialisk och charmig skurk, listig såsom ormen. Favoriten i det här fältet måste nog bli Finlay eftersom det känns som om Branagh kör en allt för säker stil. Typ Benedick i Much Ado… fast ond istället för kär.

Othello är en häftig tragedi som påminner en hel del om Macbeth (bland annat med olycksbådande omen eller uttalanden), bortsett från längden. Den gör bland annat Olivier-versionen anno ’65 lite väl seg trots den bästa Jago. Däremot kändes det skumt att se en dryga 30-årig Maggie Smith som den förälskade bruden och en 27-årig Derek Jacobi som babyface Cassio.

Welles version från ’52 och Larry från ’95 känns likvärdiga, men på väldigt olika sätt. Othello från 1995 är en ok adaption, varken mer eller mindre. Welles både vill och vågar betydligt mer i sitt berättande men dras som sagt å andra sidan med det teatraliska korset.

Othello (1952)
star_full 2star_full 2star_full 2

Othello (1965)
star_full 2star_full 2star_half_full

Othello (1995)
star_full 2star_full 2star_full 2

Vad har då bloggkollegan Filmitch kastat sig över den här söndagen? Något judiskt måhända? Något som kanske till och med tilldrar sig i samma stad där Othello börjar?

Annonser