Grace of Monaco (2014)

På förekommen anledning från Fiffis filmtajm som publicerade ett prinsessinlägg igår.

***

I tried to be like Grace Kelly/But all her looks were too sad/So I try a little Freddie/I’ve gone identity mad!

Det hade kanske varit ett intressantare experiment – att se Nicole Kidman som flamboyant glamrockare med överdimensionerade framtänder? Om inte annat hade kanske min medpublik, vilka verkade vara av samma årgång som Kelly själv, rockat loss med rollatorerna. Men Grace of Monaco bjuder inte på några dylika överraskningar, här spelar en vacker kvinna en annan vacker kvinna.

Som vanligt leder en film (särskilt då biografier och BOATS förstås) till frågor som gör att jag vill läsa på efteråt och som vanligt (ok, väldigt ofta i alla fall) blir jag mer intresserad av det jag kan läsa mig till än det jag precis sett en hel film om.

För mig hör Grace Kelly till en hollywoodsk guldålder, hennes namn andas femtiotal och prinsessaga. Jag kan nästan inte ta in att hon förolyckades först 1982 – jag var ju för fasen tio år! Filmen Grace of Monaco, som i och för sig bara utger sig för att vara ”inspirerad” av verkligheten, fokuserar emellertid inte på hennes tragiska död utan på händelser som timade i början av 60-talet.

Monaco är ett ytte-pytte-land, på tre sidor omgivet av Frankrike och den fjärde gränsande till Medelhavet. Här har man klämt in Kalmars befolkning på en yta motsvarande en svensk stad med max en tolftedel så många människor. En befolkning vars benämning ”monegasker” får dem att låta som ett hittepåland i en Tintin-serie.

Monaco tillhör dessutom en klubb som är ganska poppis bland ytte-pytte-länder: skatteparadisens. Nu för tiden får klubbens medlemmar rätt skarp kritik från både OECD, IMF och något som heter FATF (Financial Action Task Force on Money Laundering) men på 60-talet var det framförallt Frankrike och president de Gaulle som var förbannade. Storebrorslandet var trött på det upproriska småsyskonet som erbjöd en frihamn för både förmögna fransmän och franska företag. Inte nog med att de krävde att Monaco skulle börja ta ut skatt, de ville dessutom att den här skatten skulle överföras direkt till Frankrike. Rapidement, s’il vous plait!

Den här krisen lyckas till viss del sammanfalla med att Alfred Hitchcock försöker locka Grace tillbaka till filmens förlovade land. Mannen som skapade ett par av hennes största framgångar vill nu att hon ska spela i en film som bygger på en bok om en kvinnlig lurendrejare och det säger sig kanske självt att det inte riktigt går hem hos de katolska monegaskerna.

Jag kan sympatisera med manusförfattare Arash Amels ambition. Han har skapat en traditionell identitetskonflikthistoria, men inte förlagt den till den period där man kanske skulle förväntat sig den. Den mest uppenbara vägen skulle ju ha varit att beskriva Graces dragkamp mellan karriären å ena sidan och kärleken, prinsen och halva kungariket å den andra när hon började dejta furst Rainier.

Som det är nu börjar Grace of Monaco med en snabb nickning åt Grace Kellys sista roll i filmen High Society med Frank Sinatra och giftemålet 1956 för att sedan hoppa fram till 1961. Och jag kan som sagt sympatisera med Amels ambition att försöka göra något annorlunda, problemet är att den går i stöpet. Eftersom det är en så uppenbar prinsesspliktsutvecklingsberättelse blir det mest bara konstigt att det tar typ sex år för Grace att uppleva den.

Och eftersom Grace of Monaco ska vara en prinsesspliktsutvecklingsberättelse blir det också lite olyckligt att Monacos politiska trångmål framstår som avsevärt mer intressant. Filmen uppvisar alla de problem som biografifilmer vanligtvis dras med, den är för beskrivande och för övertydlig, inte minst i alla de fejkade nyhetssändningar som knappast är mindre irriterande än en mästrande berättarröst. Och med tanke på att Graces närmaste familj tagit avstånd från filmen finns återigen anledning att fundera över om formuleringen “inspired by true events” verkligen ger filmskapare carte blanche i hanteringen av en annan människas liv.

Nicole Kidmans porträtt är föga förvånande svalt och elegant men inte så engagerande. Jag undrar om det kan vara så att hon är en skådespelerska som är beroende av sin regissör och ett bra manus? James Stewart ska ha kallat Grace ”just about the nicest lady I ever met” och det är inte riktigt vad vi får möta här. Snarare frustrerad, knivskarp eller sammanbitet bestämd. Vad hon kan ha sett i Tim Roths halvgubbige furste övergår mitt förstånd och någon gnista går inte att skymta dem emellan. Roth själv verkar ha varit rätt nöjd med att se lite halvgubbig ut och inte anstränga sig nämnvärt utöver det.

Och här börjar vi komma in på problem som manusförfattaren knappast kan lastas för och därför vänder vi istället vårt kritiska öga mot franske regissören Olivier Dahan. Han är mannen bakom La Vie en Rose men jag tror knappast att Grace of Monaco kommer att rendera Nicole Kidman någon Oscar. Jag var inte särdeles förtjust i Piaf-filmen och även om historien om Grace inte är riktigt lika fragmentarisk finns det en del filmiska konstigheter.

Dahan är särskilt förtjust att klämma upp en skakig handkamera i Kidmans ansikte och det är ett grepp som jag inte begriper mig på. Filmens musik (någon kompositör tycks inte ha funnits) är både övertydlig och överdriven, vid ett gräl brassas det på som om Rainier tilldelat sin ömma hustru en rak höger till istället för några mindre väl valda ord.

Grace of Monaco är som biografifilm minst lika tråkgenerisk som Diana, om än aningens mer intressant ur ett historiskt perspektiv. Enda gången filmen fick mig att sitta lite rakare i biofåtöljen var när Paz Vega låtsades sjunga Maria Callas berömda Puccini-aria ”O mio babbino caro”. Callas sång lyckades skapa mer känsla under sina få minutrar än Dahan och Kidman tillsammans kan generera under filmens alla 103.