”To die, – to sleep”

HamletJa, den danske prins Hamlet är verkligen ingen muntergök. När han inte är deprimerad över att pappa kungen (som händelsevis också hette Hamlet) är död är han antingen uppfylld av hat mot mamma Gertrud som allt för snabbt enligt sonens mening gift om sig med fabrodern Claudius eller av hämndbegär för pappa kungens mord som han är övertygad om att Claudius utfört.

De här själsliga kvalen leder till att Hamlet bryter ut i långa monologer om hur han ska (eller kanske snarare borde) hämnas eller inte ser någon poäng med livet som det ter sig just nu (gärna nere i palatsets fuktiga krypta), alternativt spyr ur sig hatiska tirader om eller mot de enda två kvinnorna i sin närhet: Gertrude och den unga Ophelia som är olyckligt kär i den olycklige.

Men allt eftersom Shakespeare kanske absolut mest berömda pjäs (om inte annat världens mest citerade pjäs) har sin gång är det helt uppenbart att det är mycket snack och lite hockey när det kommer till dess huvudperson. Hamlet ser ingen poäng med det värdelösa liv han och alla andra i det danska slottet lever men vågar inte ta steget fullt ut och ta livet av sig. Han får i uppdrag av Hamlet den äldres spöke att hämnas farbroderns brodermord men kommer aldrig till skott med det heller. Det avgörande fäktningsduellen med Ophelias bror Laertes blir han utmanad till, annars vet man aldrig hur länge han hade lufsat omkring svartklädd och melankolisk.

Mängden skådisar som någon gång porträtterat den unge prinsen är sannolikt lika mångtaliga som ängens blommor. Visa mig en (särskilt brittisk) skådis som inte spelat Hamlet och jag gissar att jag aldrig har hört talas om vederbörande. Skulle väl vara Simon Pegg eller Nick Frost då…

Däremot har jag faktiskt aldrig själv sett någon uppsättning eller adaption av detta mastodontverk (fyra timmar som längst) och har därför lite att jämföra med när jag nu ser tragedin utspelas i ett mörkt och dragigt slott (oftast det lådlika och medeltida Dover Castle) av Mel Gibson, Glenn Close, Alan Bates, Helena Bonham-Carter och Ian Holm.

Med tanke på Mels karriär både innan och efter är han förstås ett intressant val som vår deprimerade prins. Regissören (veteran på Shakespeare-området får man väl tillstå) Franco Zeffirelli har valt att framställa det hela med många snabba klipp och jag undrar om det är för att han på något sätt vill understryka Mels mer action-betonade aura eller om det fick bli en eftergift för skådisar som faktiskt inte fixade de långa monologerna.

För det här är vare sig spektakulärt bra eller olidligt spännande. Jag upplever att både Mel, Glenn och Helena gör så gott de kan men de fixar helt enkelt inte att skapa en tillräcklig intensitet i sina utspel. Till viss del får man kanske också skylla på signore Zeffirelli, för det hela känns särskilt inledningsvis teatraliskt och onaturligt. Alan Bates är däremot helt ok som den svekfulle kungen även om jag inte får något direkt grepp om honom som person men där får man kanske främst skylla på gamle Wille. Bäst på plan idag var utan konkurrens Ian Holm som den outhärdligt omständlige pratkvarnen Polonius. Både Bates, Holm och Paul Scofield som spelar Hamlet den äldres spöke har för övrigt också själva varit just Hamlet. VSB…

Vad jag kan se har Zeffirelli lagt sig vinn om miljöer och kostymer men det hjälper inte stort, utan förstärker paradoxalt nog snarare stelheten. Inte heller Ennio Morricones score är något som står ut, särskilt om man jämför med landsmannen Nino Rotas bidrag till Zeffirellis betydligt mer kända Romeo och Julia. Vad jag kan se har vissa scener och monologer också blivit omkastade jämfört med de original som finns tillgängliga men det var inget som kändes knepigt eller som jag med mina begränsade förkunskaper hakade upp mig på.

Vad man däremot kan haka upp sig på är naturligtvis Hamlet själv. Mängden forskninghyllmetrar som denne unge ädling fyllt helt på egen hand är troligtvis lika många som de tidigare nämnda Hamlet-skådisarna. För min del blir de omedelbart tydligaste dragen i pjäsen dels prinsens Oidipus-komplex (formulerat ungefär 300 år innan Sigge satte namn på det), dels hans eventuella homosexualitet (alternativt Shakespeares misogyni).

Hamlet hatar förstås sin farbror men drar sig för att straffa honom eftersom farbrodern vågat göra det som Hamlet själv innerst inne vill: döda fadern för att kunna gifta sig med modern. I Zeffirellis filmversion upplever jag att det elementet understryks i scenen mellan Hamlet och Gertrud i hennes kammare där kyssarna verkligen inte är av den art som en mor bör ge sin son. Hamlets queer-status är betydligt mer tveksam och bygger i min tolkning mest på att han helst omger sig med män och tycks hata kvinnor.

Annars är han en svår person och jag förstår inte riktigt hur Shakespeare har tänkt i vissa lägen. Varför Hamlet till exempel ska låtsas vara galen för att kunna undersöka sanningen bakom sin fars död eller varför han helt plötsligt påstår sig älska Ophelia när hon väl är död trots att han tidigare uppmanat henne att gå i kloster alternativt packa sig iväg till en bordell (ordet ”nunnery” är ju välkänt ambivalent i det här sammanhanget)?

Som en första introduktion till just Hamlet som person och pjäs var denna Zeffirelli-version helt ok, men jag är övertygad om att det finns bra mycket bättre alternativ där ute. Det är bara att börja leta…

star_full 2star_full 2

Kanske borde jag börja med den version av Hamlet som Filmitch har sett idag, signerad Kenta B? Men då måste jag om inte annat avsätta en hel del mer tid…

Annonser