Take ShelterFrån Melancholia kändes steget inte särskilt långt till en annan film om hotande psykisk ohälsa, Take Shelter. Att den fått fina omdömen och att jag dessutom blev väldigt förtjust i regissören och manusförfattaren Jeff Nichols Mud gjorde naturligtvis inte nyfikenheten mindre.

Take Shelter är dock i många avseenden mer nedtonad än Melancholia. Kanske i till och med alla avseenden, det är ju ändå Lars von Trier vi snackar om? Inga välbärgade personer utan några klargjorda jobb i ett extravagant svenskt slott i tudorstil. Istället introducerar Nichols oss till familjen LaForche på Ohio-bystan där pappa Curtis är vanlig knegare och mamma Samantha är hemmafru. Det som möjligen gör familjen lite ovanlig är den döva dottern Hannah, men kompisen och kollegan Dewart erkänner villigt att han är avundsjuk på Curtis situation.

Det kanske han inte skulle vara om han visste vad som tynger vännen. Curtis har börjat hemsökas av synnerligen realistiska och obehagliga mardrömmar. Samtidigt har han svårt att skaka av sig oron över att en storm är i antågande och att den fjuttiga stormkällare som hör till huset inte på långa vägar räcker för det monster som Curtis tycks uppfatta. Likt en avskärmad Noak blir han allt mer besatt av att få en ny och superdupersäker stormkällare på plats innan helvetet brakar lös.

Jag kan förstå alla de som blev besvikna på Mud efter Take Shelter. Michael Shannons rollprestation, hur sympatisk den än är i den senare filmen, är en spott i havet jämfört med den herkuliska insats han gör här. Ångestfylld, tvekande, knäckt, med ett ansikte som långsamt stelnar i en allt mer plågad mask är han en naturkraft lika obeveklig som den fruktade stormen.

Reese Witherspoon gjorde förvisso en bra prestation i Mud, men hon står sig slätt mot Jessica Chastain. Efter Zero Dark Thirty (som jag alltså såg före Take Shelter) kan jag inte påstå att jag är förvånad men det är förstås alltid roligt att se en duktig skådespelerska i aktion. Samantha är så förtvivlat vanlig men relationen och dynamiken mellan henne och Shannons Curtis gör att paret har en klar topposition på den fiktiva listan ”best movie couple ever”. Det känns ruttet att inte kunna använda fler superlativ, men i sammanhanget är faktiskt ”trovärdig” det finaste omdöme jag kan ge.

Och så stämningen. Om man förväntade sig samma hotande och olycksbådande atmosfär i Mud är det heller inte så förvånande att besvikelsen kommer som en tweet genom cyberrymden (ärligt talat, börjar inte post-referenser kännas aaaningens daterade?). Nichols (i kombination med David Wingos score) jobbar effektivt med Curtis (otroligt otrevliga) mardrömmar, Shannons uppenbarelse och maffigt kolsvarta moln för att skapa något som ger mig samma svårighet att dra ett djupt andetag som Curtis verkar ha. Helst vill man bara kura ihop i en skyddande fosterställning.

Men för egen del såg jag nu Mud först och råkade dessutom tycka väldigt bra om filmen, dess karaktärer och ton. Och eftersom jag var inställd på att Take Shelter skulle vara något helt annat tycker jag bra om den också. Everybody is a winner!

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser