En slump som skulle kunna se ut som en medveten handling gör att jag vill inleda med att betona att den aktuella pjäsens titel eller innehåll på intet sätt ska ses som en kommentar över denna kvinnodagen som idag är…

***

alt. titel: Mycket väsen för ingenting

Hemma hos Messinas guvernör Leonato blir det under en dryg veckas tid sannerligen mycket väsen för ingenting. Han välkomnar prinsen Don Pedro som i sitt följe bland annat har greve Claudio, soldaten Benedick och den oäkta brodern Don John. I guvernörens hus finns i sin tur dottern Hero och hans niece Beatrice.

Claudio blir störtförälskad i Hero medan Benedick och Beatrice istället verbalt försöker hugga huvudena av varandra. När Claudio förhållandevis enkelt vunnit den sköna Hero bestämmer sällskapet sig för att leka Cupido och tussa ihop ”fienderna” Beatrice och Benedick. Den ende som kan sätta käppar i kärlekshjulen är Don John, ett arbete som han mer än gärna tar på sig.

Wikipedia anger att Much Ado… allmänt anses som en av William Shakespeares mest kända komedier vilken efter ett par fartgupp utmed vägen avslutas med ”multiple marriages and no deaths”. Det myckna väsendet är förstås allt kärlekstrubbel som kommer sig av ”ingenting”, alltså det skvaller och de rykten som sätts i svang för både goda och onda syften.

För ett nutida öga gör det myckna väsendet dock att pjäsens händelseutveckling känns aningens daterad. Det räcker med att Claudio får ens en antydan om att Hero eventuellt, kanske, möjligtvis skulle vara mer erfaren än hennes jungfrustatus gjort gällande för att förnedra och överge henne vid altaret.

Varpå hennes far omedelbart tror på anklagelserna och deklarerar att han skulle föredra en dotter som var död, framför en som dragit vanära över hans hus. Och varför Claudio skulle kunna reparera den skada hans agerande orsakat genom att gifta sig med en helt annan kvinna istället (pssst, det är Hero det också… Bara så ni inte blir oroade, menar jag) är inte helt uppenbart för min del.

Much Ado 1993Allas vår Kenneth Branagh hade ju redan 1989 både regisserat och spelat huvudrollen i Henry V men jag upplever att det är hans Much Ado… från 1993 som cementerar hans rykte som Shakespeare-tolkaren par preferance på film, åtminstone för en svensk publik (pjäsen filmades dock så tidigt som 1913). När jag inför det här lilla temat till min förvåning upptäckte att pjäsen också behandlats av allas vår Buffy/The Avengers/The Cabin in the Woods-Joss Whedon var i alla fall två tittningar givna eftersom jag länge varit sugen på att se om den äldre versionen.

Bägge filmerna använder sig av Shakespeares manus, vi snackar alltså elisabetansk engelska vilket gör att jag för en gångs skull är tacksam över svensk textning. I den äldre versionen har Branagh transporterat hela härligheten till ett böljande italienskt landskap som är pastoralt och idylliskt nog för att på egen hand fylla åtminstone trettio fullastade charterplan till Toscana (även om Messina egentligen ligger på Sicilien. Det är kanske inte lika visuellt tilltalande?).

Whedon har däremot gått på en mer modern stil och iscensätter sin komedi i inget mindre än sitt eget hus (byggt av fru Whedon Kai Cole. Fast hon gjorde det kanske inte helt själv…) beläget i Santa Monica. När pjäsen inleds är Leonato och Don Pedro iförda propra svarta kostymer och jag får nästan lite maffiavibbar, men det är inget tema som jag kan upptäcka längre in i filmen. Kameran är handhållen, digital och hela historien återges i svart-vitt.

De olika miljöerna skapar naturligtvis olika känsla i filmerna. Kameran anno 1993 panorerar runt runt de olika skådisarna när de flanerar omkring i trädgårdar, parker och borggårdar. Det är få scener som utspelar sig inomhus och den överdådiga utomhusmiljön speglar filmens sprudlande tempo. Whedon håller sin historia lite mer nedtonad och ”mellow”, en känsla som jag upplever underlättas av den monomkroma färgsättningen och scoret som givetvis är skrivet av Whedon själv. Särskilt den lilla trudelutten ”Sigh no more Ladies” kommer här i en betydligt skönare version (framförd av svägerskan Maurissa Tancharoen) än Patrick Doyles falsett.

Den handhållna kameran växlar mellan att befinna sig i samma rum som skådisarna och ”tjuvlyssna” på dem genom fönster eller dörröppningar (sannolikt ett grepp för att spegla det tjuvlyssnande och spionerande som pågår i själva pjäsen). Överhuvudtaget gillar Whedon att rama in sina skådisar i dörröppningar, fönster, speglar och annat som finns till hands vilket dock inte ska tolkas som att det blir klaustrofobiskt. Ibland får personerna befinna sig utomhus, men det är mycket sällan filmen i något läge inte har huset i bakgrunden. Joss Whedon gillar sitt hus, helt enkelt.

Much Ado 2012Det enda han eventuellt gillar mer än sitt hus är sina skådisar – de allra flesta deltagarna i Much Ado… från 2012 torde vara välkända nunor för Whedon-fansen. Och de gör alla faktiskt riktigt bra jobb om man nu skulle ha tvivlat på det. Inledningsvis tyckte jag att de gammalmodiga dialogerna skar sig lite med den nutida inramningen men efter ett tag hade man vant sig.

En del av dem gör till och med ett bättre jobb än Branaghs italienska gäng. Både Fran Kranz och Sean Maher tycker jag är mer naturliga Claudio och Don John än Robert Sean Leonard och Keanu Reeves. Leonard är faktiskt rätt stel och Reeves går mest omkring med neddragna mungipor och ser ut som om han suger på världens största citron.

Dessutom har Whedon haft lite genusfantasi och besatt hantlangaren Conrades roll med Riki Lindhome, vilket förstås funkar alldeles utmärkt. Däremot tycker jag att Denzel Wahingtons Don Pedro lyser lite klarare än Reed Diamonds, men det är ju knappast något att skämmas över. Det är ju Denzel, för tusan!

Likvärdiga är Michael Keaton och Nathan Fillion som den crazy-betonade konstapeln Dogberry. Keaton är väl kanske bara lite mer crazy medan Fillion visar att han besitter en icke oäven komisk tajming. Själva rollfiguren kan jag dock tycka känns aningens apart med sin absurda och språkförvirrade framtoning, men han ska tydligen kunna läsas som en kommentar till den lagens långa arm som hemsökte Shakespeares tid.

Men hur bra än Amy Acker och Alexis Denisof är som Beatrice och Benedick (och de är verkligen mycket, mycket bra) får de se sig slagna på fingrarna av Kenta och Emma. Det blir ganska snart uppenbart att det är dessa två protagonister (B & B, alltså) som driver hela pjäsen rent humoristiskt och här måste man ge gamle Wille en eloge för ett antal hysteriskt rappa meningsutbyten. Alla fyra klarar sina roller med den äran, inte minst eftersom de får tampas med en hel del monologer, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite, lite mer charmad och imponerad av lättsamheten och leken i kemin som utvecklas 1993. Men det är kanske bara nostalgin som talar?

En kul överraskning (och icke minst värdelöst vetande) var också att medan Branagh och Thompson var 33, respektive 34, när det begav sig, är Acker 36 och Denisof 46 i Whedons version. Annars upplever jag att det brukar vara vanligare att besätta roller med yngre skådespelare i senare produktioner.

Två klart sevärda adaptioner som bägge förtjänar sig publik. Men jag måste ändå avsluta med att nämna den fullkomligt underbart uppsluppna och översvallande inledningen i Branaghs film när Don Pedro och hans följe under förtexterna närmar sig Leonatos hus, ackompanjerade av ett av Patrick Doyles storverk. Gåshudsframkallande filmmagi!

Much Ado About Nothing (1993)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Much Ado About Nothing (2012)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Much Ado… är andra (eller tredje, beroende på hur man räknar) pjäsen i mitt och Filmitch mini-Shakespeare-mars-tema. Vad kan han ha gjort mycket väsen över idag? Förhoppningsvis något som kan vara en lämpligare kommentar till Internationella kvinnodagen.

Annonser