Uppror och sanning i förorten

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Lester Burnham är en annan man som inte bara dömd till döden, utan innan vi ens ser honom i Mendes American Beauty säger att han är ”dead already”. Kevin Spaceys Lester saknar riktning i samma utsträckning som Frank, men han följer hellre parets gemensamma riktning som tas ut av hustrun Carolyn (Annette Bening). En grymt beslutsam kvinna vars livsmotto är “In order to be successful, one must project an image of success at all times”.

Även om nästan 20 år skiljer filmerna åt handlar båda om längtan att bryta förortsmallen. Trots att Carolyn Burnham är lika mycket ett offer för förväntningarna på livet som hennes make, kämpar hon fortfarande våldsamt för att visa upp ett glatt ansikte, men utan att lura någon. Samtidigt som hennes make har dragit sig tillbaka i liknöjdhet, där dagens höjdpunkt morgonduschrunken, är hon om möjligt ännu mer besluten att projicera en bild av framgång genom bekräftelser och självhjälpsband.

Frank och April Wheeler (Kate Winslet) flyttade mest från New York som ett slags skämt och samma attityd håller de mot hans arbete på Knox Business Machines. Både Lester och Frank är hänvisade till små och själsdödande kontorsbås men medan 90-talets Carolyn är en (kämpande) fastighetsmäklare, är 50-talets April hemmafru.

April och Frank mår bägge lika eländigt i sitt förortsfängelse. Den enda skillnaden den emellan är att han försöker att vidmakthålla självbedrägeriet att de är ett pinnhål över sina ignoranta grannar medan hon har insett att de är varandras fångvaktare.

Både Revolutionary Road och American Beauty uttrycker en längtan efter att backa utvecklingen, att kunna gå tillbaka till en tid då ”ansvar” bara var ett ord och man hade hela livet framför sig. Lester försöker uppnå det genom att följa den klassiska manliga medelålderskrisen till punkt och pricka.

April försöker å sin sida att göra den resan tillsammans med sin man. Hon erbjuder i princip Frank en möjlighet att bli en tonåring igen för att räkna ut vad han vill göra med sitt liv. Men medan Lester frossar i sitt backande, börjar Frank ganska snart att frukta det. Kanske är det en fråga om kontroll – den tonårige Lester lyckas vränga åt sig en viss kontroll från Carolyn medan den tonårige Frank bara kan förverkliga sig själv på villkoret att han lämnar över kontrollen till April.

I varje berättelse finns en sanningens röst, vilken inte nödvändigtvis är likaledes resonabel. Paret Wheelers möte med den psykiskt störde John Givings (Michael Shannon) går bra så länge han stöder deras dröm om att fly förorten. Men när de ändrar sig och han ifrågasätter särskilt Franks förmåga att våga bryta sig loss, kastas han ut från deras hem. John Givings är någon som kollapsat under tyngden av livets förväntningar och blir därmed i både ord och utseende en sorts bedrövad enmans grekisk kör som ackompanjerar Frank och Aprils situation.

I American Beauty intar grannens tonårige son, Ricky Fitts (Wes Bentley), en liknande roll. Inte bara ger han Lester en påminnelse om hur det var att vara bekymmersfri, han ger också den äldre mannen med en möjlighet att återta lite av den känslan genom att bli hans langare.

Dessutom ger han den unga Jane Burnham (Thora Birch) både ett fysiskt och psykiskt utrymme där hon kan fly sina föräldrar. Tonåringarnas samtal visar att de enda som fortfarande kan tro på något och som ser den skönhet som finns i det till synes vardagliga är de som är unga nog att inte ha fått sina sinnen förgiftade av vuxna regler. Till skillnad från John Givings kämpar Ricky fortfarande mot konventioner. Men måste han slåss i hemlighet eftersom han redan en gång har fått betala priset för att inte lyda sin militäre fars regler.

Bibeln hävdar att ”sanningen skall göra er fria”. Många människor, från författaren Mark Twain, till författaren Aldous Huxley, till journalisten Gloria Steinem, har tillskrivits äran att notera att sanningen också kan ge upphov till mindre upplyftande känslor. Det är ganska vanligt att poängtera att förortslivet mer eller mindre är baserat på lögner. Lögner om vad som är viktigt (inte ting), om vilka regler man måste följa (det är omöjligt att ha barn och samtidigt bo i en storstad) eller hur man skapar det perfekta livet (hint: livet är aldrig perfekt).

Vad båda American Beauty och Revolutionary Road poängterar med sina berättelser är att dessa lögner och ramverk inte är ofarliga att ifrågasätta. Sanningen kanske inte bara gör dig olycklig eller förbannad, den faktiskt kan döda dig. I American Beauty föregås filmens emotionella crescendo av en uppsjö sanningar: den förföriska flickan erkänner att hon egentligen är oskuld, machomilitären avslöjar sin latenta homosexualitet och Lester är äntligen redo att återigen bli en del av sin familj i stället för att vara en egoistisk tonåring. I Revolutionary Road, är sanningen mer ensidig, men en som är svårare att skygga för när den väl är ute i det fria: April inser att hon inte längre älskar sin man. Kanske har hon aldrig har älskat honom, utan var bara förälskad tillräckligt länge för att bli intrasslad i nätet av förväntningar.

Men trots båda dessa filmer äger rum i den ihåliga förljugenhet som är förorten, är det egentligen inte platsen i sig som är problemet. Bägge paren Wheeler och Burnham kan förvisso drömma om sorglösa dagar i en storstad, men de skulle inte vara lyckligare någon annanstans. Omgivningarna kan förändras, men de kommer inte att göra det. Båda berättelserna skulle kunna tolkas som ett argument för devisen ”lycka kommer inifrån”. Skillnaden mellan dem är tron om detta är möjligt eller inte.