Henry VDen unge kung Henry på den brittiska tronen måste bevisa både för sin egen nation och omvärlden att han inte längre är den bekymmerslöse och oansvarige prins Harry. Hans rådgivare har därmed inga större problem att övertyga honom om att det rätta sättet att göra det på är att bryta den sköra vapenvilan som rått mellan Storbritannien och Frankrike under dryga 20 år. Ska Henry visa sitt värde på den europeiska kontinentens slagfält eller kommer både han och hans armé att duka under inför den franska övermakten?

Se där, mycket mer komplicerad är inte handlingen i denna första Shakespeare-film regisserad av Kenneth Branagh 1989, då under”barnet” ännu inte var 30 år fyllda. Exakt hur imponerad man ska vara över att Kenta står som både regissör, huvudrollsinnehavare och manusförfattare har jag svårt att bedöma eftersom detta tydligen ska vara en filmatisering av en uppsättning som han spelat med i redan 1984.

Nej, handlingsmässigt är det inte mycket action i Henry V. Istället ligger tyngdpunkten på pratscener med antingen Henry själv i mono- eller dialog eller dialoger mellan andra rollfigurer, särskilt de som kan sägas tillhöra en lägre klass än knugen själv och hans entourage. Det är inte utan att jag funderar på om Akira Kurosawa, som ju bör ha varit en Shakespeare-beläst man, kan ha fått en del inspiration till Den vilda flykten från just Henry V. Alltså knepet att berätta en historia om aristokrati ur de lägre stående klassernas perspektiv.

Inte mycket action men med ett notabelt undantag… Henrys brott mot vapenvilan kulminerade i slaget vid Agincourt där britterna trots underläge rent numerärt och med både tidigare slag samt en 40-milamarsch i kroppen besegrade fransoserna. Branagh gör mesta möjliga av slagets vedervärdighet, något som tycks ha skilt hans version från tidigare försök. Kanske för att kontrastera brutaliteten, leran och blodet mot det klassiskt triumfatoriska St. Crispins dag-talet? En monolog där konungen gjuter nytt mod i sina utmattade och frusna trupper genom att måla upp en vision av hur de på ålderns höst med belåtenhet kommer att minnas sina tappra vapenbröder (uttrycket ”band of brothers” ska ha använts första gången här).

Henry V blev en omtitt för min del men jag var väldigt nyfiken på att se om filmen höll den kvalitet som jag mindes från en enda visning vid Umeås filmstudio någon gång under det tidiga 90-talet. Först och främst blev den något av en utmaning eftersom jag inte räknat med att jag hade köpt på mig en otextad version.

Men på det hela taget gick just den delen riktigt bra, även om jag säkert missade massor av gamle Willes språkliga ekvilibrism. Alla de andra delarna gick faktiskt också riktigt bra – det här är helt enkelt en fin Shakespearefilmatisering.

Den är både klassisk (vad gäller kostymer och scenografi) och teatralisk men det funkar ändå. Mycket av den äran bör nog läggas vid fötterna av den fullkomligt briljanta uppställningen av skådisar: Derek Jacobi, Ian Holm, Brian Blessed, Judi Dench och inte minst Kenta själv förstås.

Han är kanske inte alltid så skräckinjagande med sina hamsterkinder och karottfrilla, men lyckas ändå på något sätt fylla sin unge kung med både pondus, tvivel och en driven målmedvetenhet. Men även andra skådisar klarar av att skapa ett intresse för sina personer trots att scenerna ibland kan kännas lite lösryckta och jag inte alltid hängde med till 100% på vad som sades.

Största invändningen är dock att Branagh tycks ha blivit lite väl förtjust i sin krigsskådeplats. Scenerna både under och efter det berömda slaget pågår lite för länge, är lite för bombastiska och jag blir inte riktigt klok på vad som känns som en rätt oförblommerad hyllning till just Henry där han knallar över slagfältet med en död ung pojke (Christian Bale!) i armarna.

Kanske lärde sig Branagh något av inspelningen av Henry V eller också är det bara skillnad på grundmaterialet, men jag upplever inte riktigt samma lekfulla lätthet här som i hans Much Ado About Nothing som ju kom fyra år senare. Henry är en helt ok kille, men möjligen lite väl allvarsam.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Om ni är nyfikna på vad Filmitch har plockat fram ur Shakespeare-säcken idag är det inget emot vad jag är. Varför inte hoppa över och se efter?

Annonser